(En qvinnas boudoir, praktfullare än en oinvigd ens kan drömma om. Siden och guld, speglar och kristaller i förbländande strålbrytningar. En säng, af hvilken blott den gyllene estraden synes, ty det öfriga förlorar sig i en sky af snöhvita draperier, mellan hvilka här och der snören och tofsar af guld framglindra. På det skära sidentäcket en qvinna, hvars minsta blick fördunklar boudoirens prakt, och hvars minsta rörelse, af speglar från alla sidor återgifven, kommer åskådarens hjerta att glöda. Framför sängen en annan qvinna, men knäböjande och uppbärande ett förgyldt silfverfat, på hvilket man upptäcker rubinglödande kristallflaskor med proppar af guld och doftande af österlandets skönaste parfymer. Tystnaden afbrytes endast af knäppningarne från pendylen, öfverallt omgifven af gracer och amoriner, föreställande kärleken och vällusten, som med leende blickar söka döda tiden.)
Men taflan är icke blott lefvande; den är äfven talande. Derför lyssna:
HERSKARINNAN: Denise! Jag vill vara allena i afton och emottager således ingen.
DENISE: Ingen?
HERSKARINNAN: Nej! ... Man skulle upptäcka min sinnesrörelse, man skulle fråga mig om orsaken ... Jag vill icke visa den förra, för att slippa förklara den sednare.
DENISE: Madame befinner sig nu mycket bättre.
HERSKARINNAN: Mycket bättre? ... Jag befinner mig fullkomligt väl ... Drag gardinen mera åt sidan, det är något för varmt härinne.
DENISE (åtlydande befallningen): Himlen vare lofvad, att allt slutades så väl!
HERSKARINNAN: Hvilket?
DENISE: Händelsen i Jardin des Plantes naturligtvis ... Blodet stelnar i mina ådror vid blotta tanken derpå.