HERSKARINNAN: Fy, Denise! jag i armarne på en blus! det der duger alls icke i romanen ... Hör på, mitt barn!
DENISE: Hvad befaller madame?
HERSKARINNAN (med alvar): Af din tacksamhet för den nya klädningen följer tydligt, att du icke med ett enda ord omnämner denna händelse för någon, hör du, icke för någon ... Jag vill icke vara hjeltinna i en sådan roman, jag vill icke spela en roll bland lejon och tigrar och bland menniskor, som säkert icke äro stort bättre än de ... Lyckligtvis är jag icke känd af någon bland hjeltarne ... det är endast du som känner mig ... du känner också att jag håller ord, när jag säger, att det första jag hör någon misstänka, att det der vackra fruntimret, som blusens armar ryckte ur lejonets gap, var jag, så är du för alltid skild både från min person och mina klädningar.
DENISE: Madame, jag skall vara stummare än muren.
HERSKARINNAN: Och hvad beträffar sjelfva händelsen, som du med dina romaneska anlag har öfverdrifvit, så vill jag säga dig för det första, att ett lejon i bur icke är ett lejon i skogen; och för det andra, att ett lejon i bur först måste bräcka minst tre tjocka jernstänger, innan det kan äta upp en menniska; samt för det tredje, att hvilken som helst kunnat göra sin sak lika bra som din hjelte ... ja, jag är till och med öfvertygad om att den vedervärdige djurvaktaren gjort det mycket bättre, ty han hade säkert icke fallit på golfvet och dragit mig med sig, hvilket var föga skickligt och mycket oartigt.
DENISE: Men, madame ...
HERSKARINNAN: Men du måste väl medge, att om den fule djurvaktaren varit den lycklige, som ryckt mig från buren, så hade du väl aldrig fallit på den idén, att göra honom till hjelte i din roman.
DENISE (förlägen): Madame ...
HERSKARINNAN (med sänkt, förtroligare röst): Hvad deremot angår ... Kom närmare, Denise!
(Denise närmar sitt hufvud till herskarinnans.)