Hvita Björnen kände han ända från sin barndom. Mer än en gång hade han som gosse suttit på Hvita Björnens knä; mer än en gång hade denne trakterat honom med kastanier och drufvor. Hvita Björnen hade lärt honom slåss med händer och fötter på samma gång — en konst, som man i Paris får lära sig hos ordentliga mästare för en franc i timmen; han hade lärt honom hugga på sabel och handtera eldgevär samt att i nödfall bruka kolfven, ty Hvita Björnen, som debuterat i 1830 års revolution, var hemma i många andra konster än den att rulla vinfat. Armand var tacksam för alla dessa välgerningar och visste dessutom att hans far satte stort värde på Hvita Björnen. Derför gjorde det honom ondt, att i honom finna en mördare, och den grymmaste mördare bland alla, ty hvilket kan väl vara grymmare, än att kasta lefvande menniskor för vilda djur?

Men hvad menade väl Hvita Björnen med den lefvande gladan? Han hade ju till och med bedt Armand Cambon inför sin far skryta med att han räddat henne. Damen i hermelins-mantiljen och den lefvande gladan skulle följaktligen vara en och samma person, hvilket var ännu oförklarligare för Armand, som knappast sett något så vackert fruntimmer som ifrågavarande dam, men deremot ganska många glador, hvilka i fulhet och roflystnad varit så lika hvarandra som den ena kardborren den andra.

Hans far borde kunna upplösa denna mörka och hemska gåta. Derför sträckte han ut sina ben så mycket som möjligt, uppnådde snart Barrière de Fontainebleau, passerade Rue de la Maison Blanche, trädde derefter utom fästningsvallen samt befann sig ändtligen framför portarne till Bicêtre.

Bicêtre! — Det har i Frankrike funnits en tid, då namnet Bicêtre var det hemskaste ord franska språket egde; då vid dess blotta nämnande mannen bleknade, hustrun skälfde och det stojande barnet tystnade tvärt; då den adlige förföraren, hårdt ansatt af föräldrarne till den borgardotter han förfört, blott behöfde framhviska detta ord, för att jaga dem på flykten: ty ordet betydde på en gång vansinne och brott, tårar och blod och sammanfattade allt hvad lifvet har olyckligt, eländigt, fasansfullt. Uppbygdt af en engelsk biskop under Ludvig den heliges tid, var Bicêtre först kartusianerkloster. Der munkar äro, der äro också fångar. Den sista kulan i radbandet löper in i länken af en fånges kedja. Efter någon tid lemnade munkarne Bicêtre, som derefter beboddes af furstar. Men fångarne flyttades icke; de fortforo att befolka de underjordiska cellerna, der vattnet steg upp till midjan. Hvad Bastiljen var för adeln, var Bicêtre för borgerskapet och pöbeln. Nittonde seklets filantroper borde icke skryta med att hafva upptäckt det cellsystem, som de nu så nitiskt fullfölja. Det har funnits och begagnats långt före deras tid och synnerligast i Bicêtre, der hela mansåldrar framlefvats i enslighet och tystnad, utan annat sällskap än samvetet och Gud.

Men, trots cellsystemet, ökades oupphörligt fångarnes antal och kunde icke längre rymmas i de öfverfylda källarhålorna. Furstarne, någon gång beredde att gifva vika för sina undersåter, afflyttade då från Bicêtre, som derefter till största delen upptogs till fängelser. Återstoden af lokalen uppläts åt vansinnige. Brottet och vansinnet blefvo grannar. Men Bicêtre öppnade sina portar ej blott för dem, som ditkommo förpassade af lagen eller läkarvetenskapen. Godtycket, i form af “ordres du roi“ eller “lettres de cachet“, skickade snart dit en mängd oskyldige, hvilka antingen dömdes såsom brottslingar derför att de hade för mycken dygd, eller förklarades för vansinniga derför att de hade för mycket förstånd. Bicêtre var, med ett ord, ett fasans hem, och om det någonstädes bör spöka här i verlden, så vore det synnerligast der.

Hvad nu angår nutidens Bicêtre, så finnes visserligen der ett hospital för svagsinta barn; men hela lokalen för öfrigt är upplåten till försörjnings-anstalt för fattige ålderstigne samt för sådane, som genom kroppsskador blifvit oförmögne till arbete. De försörjdes antal belöper sig för närvarande till omkring 4,000, alla tillhörande det manliga könet. Salpêtrière, en annan fattigförsörjnings-anstalt, innesluter endast qvinnor, ungefär 5,000. Begge dessa inrättningar hafva en ypperlig förvaltning, hvars efterföljande vore önskansvärdt i andra länder, synnerligast i Sverige, der man ännu ej kommit underfund med centralisationens nytta uti förevarande fall. I Sverige, åtminstone i Stockholm, tyckas hvarje församlings fattigdirektörer täfla om hvilket af deras fattighus kostar minst, d. v. s. gifver sina fattiga minst att äta. I Paris, der man icke känner ett dylikt ihjälsvältnings-system, gör man sig en ära af att så mycket som möjligt se sina fattige ålderstigne och krymplingar till godo. En främling från norden befinner sig i verklig förlägenhet, när fransmän fråga honom, hur det står till med fattigförsörjningen i hans fädernesland: han stannar alltid i valet mellan att ljuga eller att blottställa sitt lands möjligen goda anseende här, ty man träffar nog fransmän, som veta att Sverige icke blott finnes till i verlden, utan äfven har ganska många vackra blad i historien. Främlingen kan dock icke underlåta omnämna att hvarje församling inom Stockholm har sitt fattighus.

“Deraf följer“, anmärker fransmannen, “att det måtte vara lika många fattigdirektioner?“

“Ja, vi ha alls ingen brist på fattigdirektioner?“ svarar främlingen, som naturligtvis måste säga B, när han sagt A.

“Har Stockholm råd att ha så många direktioner?“ frågar fransmannen.

“De taga ingenting för sitt besvär“, svarar främlingen, förtigande likväl att deras besvär fullkomligt svarar mot deras löner; “dock“, tillägger han, “ega vi åtskilliga fattigförsörjnings-anstalter inom hufvudstaden som hafva sina särskilda kamrerare och kassörer, hvilka sitta med goda löner.“