“Således ändock åtskilliga löntagande“, anmärker fransmannen; “det der bör i alla fall bli dyrt och är en fullkomligt onödig omkostnad, emedan den som kan föra räkenskaper för 100 fattighjon, lika lätt kan föra dem för 1,000, för 2,000 och så vidare ... Men jag tar emellertid för gifvet att fattige, som hafva så många tillsynesmän, befinna sig särdeles väl?“
Främlingen har visserligen sagt A och B, men han har ej mod att säga C. Derför besvarar han ej den sednare frågan, ty han kan ej skryta hvarken med fattighusens snygghet eller de svenska fattig-soppornas förträfflighet; han kan ej omtala, att, derest fattighjonet icke liksom andra menniskor hade ben, medelst hvilka det kan gå ut i staden för att tigga antingen ute på gatorna eller i de hus, der det till följd af gammal bekantskap kan få några smulor, skulle det kanske svälta ihjäl. Men som han ej helt och hållet kan tiga, så gifver han följande undvikande svar:
“Det har många gånger alvarligen varit fråga om att hafva en gemensam fattigvård för hela Stockholm, men frågan har alltid strandat mot den omständigheten, att det under tidernas förlopp funnits flere förmögne och menniskoälskande församlingsbor, som uteslutande till sin församlings fattigvård gifvit betydliga summor, till följd hvaraf man icke ansett sig kunna sammanslå alla fattighusen, emedan då äfven summorna måste sammanslås, hvarigenom helt klarligen de ädle gifvarnes vilja och mening skulle förbises.“
“Men hvad de ädle döde gifvit kommer ju i alla fall, och oaktadt centralisationen, hvars och ens fattige församlingsbor till godo?“
“Visserligen ... men det skulle lätt kunna hända, att några riksdaler af den summa, som den ädle döde anslagit åt sin församlings fattige, komme att springa öfver till en annan församlings fattige, och det vore genast ett streck i räkenskapen för de ädle döde.“
“Men är det då icke troligt att de ädle döde i en högre verld skola vara lika belåtne, om hvad de en gång, obekante med centralisationens fördelar, skänkt sin församlings fattige, komme hvilken fattig som helst till godo?“
“Visserligen är det troligt, men det är icke bevisadt och i Sverige fordras minst två vitnen, innan man kan antaga ett faktum för klart och ostridigt.“
“Dessutom är det ju tänkbart att en församling, som har många ädle döde, kan få mer än den behöfver, då deremot en annan, som kanske har ingen ädel död, får alls intet. På det sättet skulle de ädle döde, i stället för välgerningar, hafva gjort sitt samhälle verkliga otjenster?“
“Det tyckes visserligen så vid det sista, om ej just vid det första påseendet ... men“, tillägger främlingen patetiskt, “de ädle dödes vilja måste aktas och helighållas!“
“Nå“, utropar fransmannen ännu mer patetiskt, “hafva då de närvarande och kommande slägtena intet anspråk på aktning och helgd? ... Är det ej dessa egentligen som hafva godt eller ondt af det förflutna? ... Är det något godt, välan, låt dem behålla det då! ... är det något ondt, låt dem ej oskyldigt lida för det förflutnas brister ... Det tillhör en vis styrelse att jemna förhållandena.“