“Tidningen Réforme lägger inte fingrarne emellan.“

“Nå, smäller det snart?“

Gubbarne på Bicêtre äro ingenting mindre än konservativa.

Armand Cambon nickade till höger och venster utan att svara, ty han såg sin far, hvars verkstad var längst bort, resa sig upp från sin stol, i tydlig afsigt att möta sonen, och detta ville denne förekomma. Den som såg den äldre Cambon sitta, såg hans friska, vackra hufvud på en jättes skuldror, skulle ej kunnat begripa huru han kunde vara på Bicêtre. Men såg man honom stå eller gå, då begrep man det nog, ty den äldre Cambon, som icke hade en enda rynka på sin panna eller ett enda hvitt hårstrå på sin femtioåriga hjessa, hade, i stället för de ben, som naturen en gång gifvit honom, men dem en kanonkula i 1830 års revolution, borttagit, tvänne af trä och dem han gifvit sig sjelf.

Dessa ben vitnade om mycken konstfärdighet, men så hade också han, som gick på dem, före besagde revolution varit verkmästare på en större mekanisk fabrik. I egenskap af krympling intogs han på Bicêtre, hvarigenom det också blef honom möjligt att använda den lilla sparpenning, han genom sitt förra arbete förvärfvat sig, till sin sons uppfostran. På Bicêtre förfärdigade barrikad-invaliden ringar, berlocker, urnycklar och kedjor af den renaste messing, han kunde komma öfver, hade god afsättning och ganska mycken förtjenst, så att det helt säkert icke skulle hafva dröjt länge förrän han haft en ny sparpenning, så framt han icke ansett sig böra göra allt för att utveckla och förädla sin Armands goda själsanlag, under det att Hvita Björnen åtog sig utvecklingen och stärkandet af kroppskrafterna.

Armand var ganska läraktig, det förstås. Han skref och räknade, läste historia och geografi och, efter det bör kunna smickra oss svenskar att höra det, vilja vi blott nämna, att han visste, hvad icke alla fransmän veta, nämligen att Sverige icke är detsamma som Schweiz och att Stockholm, men icke Köpenhamn, är hufvudstaden i Sverige, hvilket land han för öfrigt omfattade med samma varma intresse som alla andra fransmän, och om han, såsom vi skulle förmoda, hyste något varmare, så härledde sig detta hvarken från geografien eller historien. Den äldre Cambon hade bestämt den yngre för guldsmeds-yrket, men som han ville se dennes namn en dag lysa vid sidan af Benvenuto Cellini’s, så lät han honom äfven lära sig rita och det till och med efter lefvande modeller. Armand gjorde också ovanliga framsteg och var redan ansedd såsom en af de skickligaste guld- och silfverarbetare i Paris. Han dref i begge dessa ädla metaller de ypperligaste konststycken och var lifligt eftersökt af alla affärsmän i den vägen. Det var först mot slutet af 1847 som han, i likhet med så många andra arbetare, saknade arbete, ty som ingen hade lust eller råd att köpa något, så lönade det icke heller mödan att tillverka något. Armand hjelpte derför sin fader med messingskedjorna och sålde dem äfven, såsom vi redan känna, på gatorna och torgen. Vi hafva hört honom tala för varan med denna svada, som är fransmannen så egen, men förefaller oss tröga svenskar såsom ett skråderi. Armand uppblandade sitt prat med många sidohugg åt styrelsen, hvilket vi jemväl hört, hvaraf man skulle kunna tro, att han talade lika mycket i den revolutionära propagandans intresse som i faderns. Framtiden skall utvisa huruvida denna tro är grundad.

Detta allt kan Armand Cambon, och det är visst icke mycket för hjelten i en roman. Bättre hade kanske varit, om han kunnat förstöra guld- och silfverskålar, i stället för att göra dem, såsom fallet vanligtvis är med många hjeltar. Det enda, och hvarigenom han liknar dem, är att han för närvarande icke har något att göra, och det bör någorlunda kunna trösta de mest romantiska af våra läsare. Man kan således vänta af honom en hel mängd äfventyr, emedan han dertill har den allra bästa tid. Han har redan haft ett par sådana, såsom vi redan känna, och får han lefva, skola flere icke saknas. För närvarande är han sysselsatt med att föra fadern tillbaka till dess stol, ty han vill att fadern skall hushålla med de benfragmenter, som kanonkulan lemnat qvar. Armand är en värdig son och han älskar sin far framför allt i verlden. Hittintills har han icke haft något annat att älska, ty af sin mor har han blott det dunkla minnet af en qvinna, som ena stunden lufvade honom rätt eftertryckligt och den andra kysste bort tårarne ur hans ögon, när han för mycket grät.

Dock, han har af sin mor äfven ett annat minne, en bön, som hon lärt honom och den han sedan hvarje afton upprepat, ehuru han på många år icke visste hvad den betydde, ty den var på ett språk, lika främmande för honom som för alla andra fransmän. Bönen är:

“Gud, som hafver barnen kär,

Se till mig, som liten är!