Hvart min väg och lycka vänder,
Står dock allt i dina händer.“
Såsom nyss nämndes, brukade han hvarje afton, innan han somnade, läsa denna bön ur sitt minne, ehuru med en brytning, som gjorde, att en svensk, som hört honom, knappast skulle hafva igenkänt sin första och derför mest oförgätliga bön från barndomens och oskuldens tid. Men Armand, som icke förstod det allra minsta deraf, läste den dock med djupaste andakt, ty han hade funnit, att han allra ljufvast inslumrade efter den och att han i drömmen vanligen återsåg sin mor, hvilken talade med honom på samma främmande språk som bönens, men hvilken han då alltid så väl och innerligt förstod.
Måtte likväl ingen spefågel tillvita oss den egenkära förmodan, att man i himmelen hellre talar svenska än franska!
Armand Cambon var, såsom vi af allt detta finna, fransman till fädernet och svensk till mödernet, följaktligen en son af södern och norden.
“Välkommen, mer än vanligt välkommen, min gosse!“ ropade fadern, i det han ändtligen satte sig; “jag har varit orolig för din skull ... ja, det är verkligen sannt ... mycket orolig, min käre Armand!“
“Hur då, min far?“ frågade Armand ifrigt, ty han tänkte på sina tvänne äfventyr.
“Jag har haft en besynnerlig dröm förliden natt ... en ganska besynnerlig dröm.“
“Ingenting annat än en dröm, min far?“
“Man bör icke oroa sig för en dröm, vill du säga ... nåväl, jag tror icke heller mycket på drömmar, ehuru det alltid är orätt att misstro hvad man icke bestämdt vet.“