“Det vill säga?“
“Att trappan ned till källaren är för den oinvigde en trappa ned i grafven.“
“Och du?“
“Jag? ... jag står vid krutfjerdingen med lyktan i hand ... det är jag, min far, som begrafver.“
“Och begrafves!“ mumlade Cambon den äldre med dof röst och nedsänkt hufvud.
“Hvad tänker ni på, min far?“ frågade ynglingen, skådande med ömhet in i faderns ögon.
“Jag tänker på min dröm“, svarade denne; “jag tänker äfven på att ett hjerta här på Bicêtre skulle brista, och att man ej lika lätt gör sig ett hjerta som ett par ben.“
“Men om en sådan tanke beherskade verlden, hur ginge det väl slutligen med verlden sjelf? ... tänkte ni, min far, på ett bristande hjerta den dagen ni förlorade era begge ben?“
“Ah! det är helt annat, när stormklockan ljuder från Notre-dame“, sade barrikad-invaliden med gnistrande ögon, “när trumhvirflarne ringla öfver gatorna likt ormar med tungor af eld; när kanonkulorna borra sig in i barikaderna, när Marseljäsen klingar från lefvandes och döendes läppar; när ...“
Cambon den äldre tystnade, ty han såg några af sina kamrater närma sig hans verkstad.