“Ja, det är en kämpe utan like!“ inföll Armand med blossande kinder.
“Men denne kämpe utan like“, återtåg Cambon den äldre, “denne jätte utan nåd och barmhertighet, denne man, som icke en gång en klippa skulle kunna hejda, leddes likväl i band af den svagaste hand och tämdes af det minsta ord från en ung qvinnas läppar.
“Af Madelone“, tillade Armand; “Madelone förmådde allt öfver honom.“
“Hvad konst hon använde för att dressera denna björn, känner jag ej, men att ingen björn så dansat efter en menniskas pipa som Hvita Björnen gjorde efter Madelones, det var jag ofta vitne till. Hur mången gång har jag ej sett denna koloss stå framför den lilla fina varelsen såsom en skolpojke framför läraren! Jag har sett honom, när Madelone var mycket ond, ligga på knä framför henne och kyssa hennes små händer, och det med en mjukhet och artighet, som skulle ha anstått en hofman i Ludvig den fjortondes tid. Han vågade icke taga ett steg utan Madelones tillåtelse; han vågade icke andas, om han fruktade att det skulle störa henne, ty björnar andas icke som vanliga menniskor. Förstäderna hade bort skänka Madelone en ärekrona till tacksamhet för de många armar och ben, som hon räddat från förstörelse, under de fyra år hon lefde tillsammans med Simon!“
“Men att icke Simon gifte sig med Madelone?“ anmärkte Armand.
“Nog ville Simon gifta sig med Madelone, men Madelone var för klok att gifta sig med Hvita Björnen. “Det är alldeles nödvändigt“, hörde jag henne ofta säga, “att jag står på sådan fot med Simon, att jag hvilken stund som helst kan lemna honom, utan att han å sin sida har någon rättighet att återfordra mig.“ Madelone hade rätt. Blotta tanken på att Madelone kunde öfvergifva honom, gjorde Hvita Björnen spak som ett lamm: han skulle hellre hafva förlorat sina begge ögon, än sin Madelone, och det ehuru Madelone nästan dagligen grälade på honom samt till och med, enligt hvad grannarne påstodo, uppfriskade gnabbet med en och annan örfil af den lilla handen. Ingen må likväl förtänka Madelone dessa örfilar, ty förmodligen hörde äfven de till dressyren.“
“Men, min far, hur komma vi slutligen till den lefvande gladan?“ frågade Armand något otålig, ty det led på tiden att han borde lemna Bicêtre.
“Just nu kommer jag till henne“, svarade fadern. “Den vackra Madelone hade, utom sin färdighet uti att tämja vilda djur, derjemte en förvånande skicklighet att tvätta spetsar. Man påstod att ingen deruti kunde öfverträffa henne. Deraf följde naturligtvis att Madelone var eftersökt af en mängd förnäma och rika damer, som behöfde hennes hjelp och betalte den derför ganska rikligen. Också förtjente den snälla Madelone rätt artigt med pengar, så att hennes rum var som ett dockskåp och hennes garderob den täckaste man kunde se. Hvita Björnen var icke lite stolt, när han om söndagsförmiddagarne fick promenera i Champs-Elysées med Madelone, som vanligtvis hade på sig sin lilla spetskantade svarta sammetsspens och sin vackra kjortel af ljusblått taft, ty Madelone tyckte mycket om ljusblått taft och om alla slags tafter för resten ... Gud trösta Hvita Björnen då, om han ej gick såsom det egnade den lycklige kavaljeren till en sådant fruntimmer, hvilket dessutom bar en mössa, så kokett och så rik på spetsar att den kunnat tjena till skylt för Madelones yrke. Det var nästan löjligt att se hur Hvita Björnen trippade med sina ofantliga fötter bredvid Madelone, hvars hand alltid hvilade på hans arm, emedan hon icke kunde räcka upp med hela armen. Madelone trätte aldrig på Hvita Björnen, när de voro ute, men hon hade ett eget sätt att rynka näsan, denna näsa, hvars skönhet Hvita Björnen hela dagen om kunde sitta och beprisa. Det är klart att Hvita Björnen icke gerna ville se rynkor på en sådan näsa.“
“Men den lefvande gladan, min gode far?“ påminde Armand, som visste att fadern alltid blef mycket ordrik, när han talade om sin vän Hvita Björnen.
“En dag för omkring två år sedan, under samma tid du vistades i Lyon“, fullföljde Cambon den äldre med något alvarsammare min, “tog Madelone sin lilla korg på armen och gick upp i ett mycket förnämt hus: jag minnes ej gatan. Efter att hafva genomgått en lång rad af de grannaste rum, kom Madelone in i ett litet kabinett, ännu grannare än de andra rummen. Midt på golfvet visade sig en ung och mycket vacker dam i reskläder, vid hvars fötter låg en stor race-hund af utsökt skönhet och med ovanligt stora tänder. Den förnäma damen var mycket ond, ty hon stod på resande fot till Italien och skulle hafva rest för en god halftimme sedan, om hon ej nödgats vänta på hela sitt spetsförråd, som Madelone emottagit till tvättning. Madelone, som, i likhet med de flesta småväxta fruntimmer, var mycket kort om hufvudet, förklarade helt oförskräckt att hon, i stället för missnöje och klander, gjort sig förtjent både af beröm och särskildt betalning för det hon så tidigt lemnat ifrån sig ett gods, som hon för blott två dagar sedan emottagit. Den förnäma damen, hvilken, i likhet med de flesta högväxta fruntimmer, var mycket stolt af sig, gaf tigande Madelone en föraktlig blick, hvarefter hon började mycket noga granska spetsarne.“