“Och sedan?“
“Den förnäma damen kasserade helt och hållet Madelones tvätt och klagade bittert öfver sina dyrbara spetsar, dem hon ansåg ohjelpligt förstörda, allt under en mängd uttryck som måste såra den förnämsta spets-tvätterskan i Paris.“
“Och Madelone?“
“Madelones ögon blefvo först stora af förvåning och sedan små af gnistrande vrede. I en mängd häftiga uttryck förklarade hon, att den förnäma damen icke mera förstod sig på tvätt än hunden som låg der på mattan. Det vore utan tvifvel en stor oartighet, om man skulle fråga en förnäm dam, huruvida hon sjelf tvättat t. ex. den lilla spetsnäsduken hon har i sin hand, en hand, som endast är skapad för harpans sträng, bågens silke och älskarens läppar. Men att påstå, det hon icke förstår sig på tvätt, är nästan ännu värre. Hon fattade också den lilla ringklockan och började häftigt ringa, förmodligen i afsigt att låta någon domestik kasta ut den oförskämda tvätterskan. Men någon af domestikerna visade sig ej; kanske voro de alla sysselsatta med anordningen för resan, så att ingen hörde klockans ljud. Madelone, genomskådande afsigten, blef utom sig af harm och förklarade att den förnäma damen icke hade mera vett än hunden, som låg vid hennes fötter. Förnäma damer sätta visserligen stort värde på sina hundar, icke sällan anseende dem hafva mera vett än folk i allmänhet; men som de med folk i allmänhet aldrig mena sig sjelfva, så var det naturligt, att den högväxta damen i reskläderna skulle bli lika utom sig af harm som den förolämpade tvätterskan.
“Och följden? ... Ah, jag anar den.“
“Den förnäma damen fortfor att ringa, utan att någon syntes hörsamma kallelsen, under det att Madelone högljudt skrattar åt hennes vanmäktiga raseri. Jag nämnde nyss, att en stor race-hund låg vid den förnäma damens fötter, men glömde att omtala det hunden redan vid första molnet på herskarinnans panna upprest sig, slungande hotfulla blickar och visande tänderna åt björnens älskarinna. Men hur kunde väl björnens älskarinna eller, rättare sagdt, tämjarinna frukta för en hunds blickar och tänder! ... Den förnäma damen förlorar emellertid allt sitt tålamod, hela sin besinning och ger ett tecken åt den trogna hunden.“
“Store gud!“
“Hunden kastar sig med panterns vighet på den stackars Madelone, som ögonblickligen ligger slagen till golfvet med ansigtet blödande ur flere sår, ty, för sent ångrande sin grymhet, ger den förnäma damen för sent kontra-order åt sin hund.“
“Ah, nu förstår jag hvad han menade med den lefvande gladan!“ sade Armand. “Arma Madelone! arme Simon!“
“Hvita Björnens raseri kan ej med ord beskrifvas“, återtog Cambon den äldre; “men hur skulle han hämnas? Den förnäma damen hade rest, efter att hafva skickat Madelone en sedel på några hundra francs till salfva på hennes blessyrer. Hvita Björnen kastade sedeln på elden, ty han tänkte endast på en salfva af blod. Han skulle hafva följt den förnäma damen till verldens ända, men hur kunde han väl lemna sin olyckliga Madelone? Hon tillfrisknade likväl den gången; men enögd blef hon för sitt återstående lif och ett stort djupt ärr vanstälde den vackra näsan. Ett år derefter insjuknade ånyo Madelone, antingen af förtviflan öfver sin förlorade skönhet eller af sorg öfver sin björns tröstlösa belägenhet, ty han kunde aldrig glömma hvarken Madelones olycka eller den lefvande gladan, såsom han beständigt kallade den förnäma damen. Den gången tillfrisknade icke Madelone. Hon dog i armarne på sin björn, som också ensam bar henne till grafven. Han tog hennes likkista under ena armen och bar den med samma lätthet som en vanlig menniska bär ett barn. Efter begrafningen kom han hit och höll på att skrämma slag på gubbarne genom sin högljudda sorg. Han tjöt väl som tio björnar, och fåfängt bjöd jag till att trösta honom. Han har ej kunnat trösta sig än.“