“Ni känner väl den förnäma damens namn?“ frågade Armand.
“Nej ... Hvita Björnen har aldrig velat säga mig det ... För öfrigt bad han mig att ej för någon omtala den rätta orsaken till Madelones olycksöde. Förmodligen hade han sin uträkning med det. Kanske trodde han sig derigenom kunna insöfva sitt blifvande offer i den tron att allt redan vore glömdt, på det att hans hämnd desto säkrare skulle nå målet. Jag är öfvertygad om att det var hon som besökte Jardin des Plantes. Hon är då återkommen till Paris; men hon må taga sig tillvara för Hvita Björnen, ty han är ej den som afskräckes af ett misslyckadt försök. Han skall ej gifva sig någon ro, förrän den förnäma damen blifvit lika tilltygad som den stackars Madelone var. Något värre vill han henne säkert icke.“
“Det går vackert an, min far! ... det var säkerligen ej hennes mening att det skulle ta så illa.“
“Det tror jag också ... men man låter i alla fall bli att reta arga hundar på folk, isynnerhet om den, som retar, är rik eller förnäm, och den, som man retar på, är fattig och obetydlig, ty man skall lätt kunna komma på den tanken, att brottet härleder sig lika mycket från förakt som från öfverilning.“
“Hvem kan bestrida det, min far? ... Emellertid måste man varna den hotade damen ... om man blott kände hennes namn och hemvist.“
“Jag skall tala med Hvita Björnen“, försäkrade Cambon den äldre; “envis är han, jag vet det, men jag torde väl träffa på någon sida hos honom, som är känslig för annat intryck än hämndens ... Men min kära Armand, det är tid på att du går, innan man stänger ... God natt, min gosse! Gud välsigne dig och låte dig i morgon komma åter! God natt, mitt barn!“
Fadern omfamnade sin son, hvarefter denne ämnade gå.
“Armand!“ ropade fadern efter honom.
Cambon den yngre stannade.
“Det kostade något på dig att lemna det der fem-francsstycket ifrån dig“, sade fadern småleende; “det undgick icke min uppmärksamhet, lita på det.“