Men allt var tyst derinne. Ingen röst störde hans öra och ingen arm höjde sig mot hans bröst.
Han var allena. Så mycket bättre tid och lust hade han att undersöka lokalen.
Den källare, hvaruti Armand nu befann sig, var lika hög och bred som rustkammaren, men betydligt längre och sträckte sig, såsom Armand redan förmodat, under trädgården, och var sålunda blott en betydligare fortsättning af den förra källaren.
Armand, som gått rakt fram, stötte mot en jerndörr, hvilken, nu tillstängd utanföre, utan tvifvel var den genom hvilken den hemlighetsfulle grannen aflägsnat sig.
Cambon gaf sig icke tid att fundera på hvart denna dörr ytterligare kunde leda, utan började i stället att undersöka sidoväggarne.
Han stötte foten mot något, som reste sig i hans väg, och han höll lyktan deröfver.
Hvad han dervid såg, hade han förut under sin lifstid sett många gånger.
Det var en flyttbar jernugn, omgifven af en mängd deglar, alltsammans sådant som guld- och silfverarbetare använda till de ädla metallernas nedsmältning.
Det lyste i botten på deglarna, och Cambon hade icke svårt för att igenkänna den ädla metallen.
Förvånad med skäl öfver denna syn, fortsatte han sin upptäcktsresa.