Ett rop af öfverraskning undföll hans läppar vid det han närmade sig den andra sidoväggen, ty tätt invid denna blänkte en verklig hög af guld och silfver.
Hade då Cambon upptäckt en skatt? och hade kanske denna skatt under medeltiden blifvit till förvar nedburen i denna källare, hvilken utan tvifvel tillhört det kloster eller den kyrka, som då funnits derofvan?
Cambon fann visserligen att det var en skatt, och en betydlig skatt till på köpet; men den bar visst icke någon prägel af medeltiden.
Det var knifvar, gafflar, grädd- och sockerskålar, dosor och fat, armband och urkedjor m. m., men allt af så nytida form, att Cambon, vid närmare betraktande af herrligheten, icke kunde vara rätt säker på om ej flere af dessa dyrbara pjeser genomgått hans egna händer och just af dem fått den form de hade, ty, såsom vi redan hafva hört, var Armand Cambon en utmärkt skicklig arbetare i guld och silfver. Säkert är att Cambon igenkände flere stämplar af de fabrikanter, som på den tiden voro mest “en vogue“.
Detta hindrade likväl ej, att åtskilliga af pjeserna tillhörde en äldre tid, och hvilket blott bevisade att deras egare icke var någon ensidig beundrare af det gamla eller det nya.
Hvad som dernäst väckte Cambons uppmärksamhet, var att åtskilliga pjeser, oaktadt det kostbara arbete som på dem blifvit nedlagdt, voro på ett högst skonlöst sätt hopklämda eller hopslagna, hvaraf man skulle kunna sluta till att metallens värde egentligen vore det som låge dess egare om hjertat. Cambon kunde ej tillbakahålla en suck vid åsynen af den förstöring, som gått öfver så mycket vackert i uppfinning och så mycken möda i arbete.
Men ögonblicket var icke rätt lämpligt för sorgliga betraktelser öfver sättet att behandla konstarbeten i guld och silfver.
Det är klart att Cambon först och främst önskade svar på dessa frågor: hvem är den lycklige egaren till allt detta guld och silfver? och hvarför har han burit det ned i källaren? samt slutligen, hvarför vill han smälta ned alltsammans?
Det är en tjuf, var Cambons första svar, en tjuf som stulit på flere ställen och sammanfört allt sitt tjufgods hit, för att smälta ned det samt derefter under hand afyttra det.
Men, blef hans andra svar, det kan också vara någon eller några, som, af fruktan för en stundande revolution, gömt sin egendom i källaren, såsom man i äldre tider brukat göra, och man vill smälta ned den, för att lättare kunna dölja eller medföra den.