Sedan dennas rigel blifvit tillskjuten, hastade Cambon att ställa sängen öfver den samt flytta skåpet från fönstret till dess vanliga plats vid väggen.
Derefter, och som det var långt lidet på natten, klädde han af sig och intog sängen. Men innan han somnade, genomläste han åtskilliga gånger den lilla parfymerade rosenbiljetten, som den okända sköna skickat honom, ehuru han redan kunde den utantill.
Ändtligen släckte han ljuset och insomnade.
Han drömde om högar af guld och silfver, så stora som berg, och om svarta drakar, som vakade deröfver; han drömde om barrikader, icke mindre höga, på hvilka han sjelf stod i blod till midjan och af krutmoln omhvirflad; han tyckte sig se en ängel, sväfvande öfver hans hufvud med en parfymerad rosenbiljett i venstra handen och en lagerkrans i den högra. Men ängeln, i stället för korpsvarta lockar, hade det mjukaste bruna hår och, i stället för nattsvarta ögon, de mildaste högblå. Slutligen tyckte han, att någon smög sig under hans säng och ryckte upp blindluckan, utan att först stöta ned den betydelsefulla ståltråden. Han hörde en förfärlig knall och fann sig sjelf, jemte det hus han bebodde, uppslungad i rymden högt öfver Notre-Dame.
Han vaknade och satte sig upp i sängen, torkande ångestsvetten ur sin panna.
“Hå! gudskelof, det var bara en dröm!“ hviskade han och lade sig ånyo.
Han insomnade för andra gången; men om han drömde något mera, känna vi icke.
Sjunde kapitlet.
Vendôme-platsen.
Vendôme-platsen, bildande en åttkant, eller, nogare sagdt, en qvadrat med afskurna hörn, är i och för sig sjelf en af de vackraste i Paris; men kronan af dess skönhet är naturligtvis Vendôme-kolonnen, en, åtminstone hvad det yttre beträffar, värdig medbroder till Juli-kolonnen. Vi säga: till det yttre, ty, då Juli-kolonnen är ett lysande minne af en ärofull frihetskamp, invigdt af segrande medborgares blod, så är Vendôme-kolonnen deremot ett ståtligt minne af en ärofull despotism, invigdt af segrande slafvars blod. Blodet, som invigt begge dessa olika minnen, ropar också med olika röster från jorden.
Platsen, som är anlagd på tomten af det fordna Vendôme-hotellet, uppbygdt af Henrik IV åt dess son, är rik på historiska minnen, och hvilken plats i Paris är icke det! Den egdes och beboddes år 1720 af irländaren Law, den på en gång mest snillrike och mest olycklige vinglare verlden känner, och hvilken, sedan han af furstar köpt och med ofantliga summor betalt grefskaper och markisater i nästan hela Europa, dog såsom flykting i Venedig, fattig och förgäten.