Der störtades, under den första stora revolutionen, från sin piedestal Ludvig XIV:s kolossala ryttarstod, som stått der sedan år 1699, och det i samma ögonblick Ludvig XVI såsom fånge fördes öfver platsen för att insättas i det sorgligt bekanta Tempeltornet.
Der, år 1815, degraderades och dömdes till deportation general Bonnaire, den tappre försvararen af la Place de Condé, midt framför Vendôme-kolonnen, hvars basreliefer framstälde flere af hans egna krigsbedrifter.
Der spände sig, samma dag de allierade härarne intågade i Paris, nitiske rojalister uti de linor, som, fästade kring halsen på Napoleons staty, skulle nedrycka den från kolonnen, och drogo af alla krafter samt svettades af hjertans grund för den goda saken, utan att likväl på detta sätt kunna böja den envisaste af bronshalsar.
Sjelfva kolonnen är ett verk af Napoleon och invigdes år 1810 för att föreviga minnet af franska härens bedrifter under 1805 års fälttåg. Vendôme-kolonnen, i likhet med Juli-kolonnen, helt och hållet af brons, är likväl högre än denna sednare, eller 107 alnar, piedestalen och statyn inberäknade. Till gjutgods användes 1,200 af fienden tagna metallkanoner. Piedestalen, på hvars hörn fyra örnar uppehålla guirlander af ek och lager, är på alla facerna ornerad med troféer af alla slags vapen, fanor och militäriska drägter. Öfver ingången till kolonnen sväfva tvänne segerns genier, uppbärande en tafla, hvars latinska inskrift erinrar om monumentets uppkomst.
Sjelfva pelaren är helt och hållet ornerad med basreliefer af ringa konstvärde, föreställande i kronologisk ordning alla bedrifterna från början af 1805 års fälttåg ända till fredens afslutande efter slaget vid Austerlitz. Genom en spiraltrappa, som slingrar sig inuti kolonnen, uppkommer man till en å kapitälet hvilande balustrad, ifrån hvars midt höjer sig en ny piedestal, som uppbär Napoleons staty. Denna staty är likväl ej densamma som restes der 1810.
Vi nämnde nyss, att man medelst linor sökte neddraga den, men detta lyckades ej, ehuru rojalisterne togo både hästar och åsnor till hjelp. Förtviflade öfver så många fruktlösa ansträngningar, beslöto rojalisterne att underminera kolonnen, för att genom dess fall kunna åtkomma den förhatliga stoden. Men de segrande utlänningarne, mildare än Bourbonernas vänner, satte sig emot denna vandalism; men som de visst icke hade för plan att skona statyn, så hittade de på ett annat medel att få den ned. Det hade kommit till deras kunskap, att artisten Delaunay, som upprest bilden, ensam besatt hemligheten för dess störtande. Delaunay ålades derför, vid dödsstraff, att nedtaga bilden, hvilket han också gjorde. Den stod, som sålunda störtades, förestälde Napoleon såsom romersk kejsare; men den, som efter Julirevolutionen eller år 1831 å nyo uppstäldes, förestälde hjelten med den lilla trekantiga hatten samt i den drägt, han vanligtvis brukade bära och den han gjort så ryktbar öfver hela verlden.
Det är klart, att denna kolonn icke allenast genom sin betydelse, utan äfven genom sin storlek och sitt lyckliga läge skall göra en förvånande effekt, man må betrakta den vid dagsljus från Tuilerierna eller från boulevarden. Men den tager sig icke heller ofördelaktigt ut, när månen från sin mörka sammetsmjuka himmel strör sitt silfver öfver den lilla trekantiga hatten och förklarar de kända anletsdragen af verldens störste krigare. Också underlåter ingen, som gör sin månskenspromenad öfver Vendôme-platsen, att lyfta sina ögon mot den stolta bronsbilden, isynnerhet när månen smyckar den med sitt vackraste silfver.
Men få torde betrakta den med så mycken andakt som Armand Cambon, hvilken, ehuru klockan ännu ej var mer än sju, likväl redan instält sig på mötesplatsen. Cambon såg ej blott Napoleon på kolonnen, Napoleon på höjden af sin ära; han såg äfven Bonaparte på klippan i oceanen, der den fjettrade kondoren led sitt straff, säkerligen mindre för det han skakat Europas troner, än för det han, ett trolöst barn, förrådt sin moder, republiken — för det han, af friheten kastad till äran, bjöd äran att mörda friheten. Det var utan tvifvel något ditåt som Cambon tänkte, ty han, som icke kunde gå förbi Juli-kolonnen utan att aftaga sin hatt och framhviska en bön, kunde icke gerna egna sin hyllning åt en storhet, hvars fot hvilade på grusade städer och krossade menniskoben, och hvars hjessa bar en lager, drypande af blod och tårar. Cambons andakt för tillfället tillhörde uteslutande denna stora, om också förtjenta, olycka, hvartill oceanen en gång var vitne, utan att besvara den fjettrade kondorens klagan med annat än rytande vågor och hånande vindar.
Cambon vände slutligen sina ögon från kolonnen, ty det är besvärligt att stå så der länge och titta upp till en höjd af 107 alnar, helst när man, såsom Cambon, är klädd i hvit stärkt halsduk med mycket styfva kragar. Det är gifvet, att man icke kan vara barhalsad, när man är bjuden till ett förnämt fruntimmer, och som det icke heller går an att ha blus på sig, så är det klart att, ifall man så hafva kan, man tager på sig en fin vacker svart frack med tillhörande väst och pantalonger. Allt detta hade också vår hjelte, och det var väl värre än det, han hade ett par hvita handskar i ena frackfickan, ty hvarför skulle han väl taga dem på sig, när klockan ej var mer än sju, liksom man ej kunde beundra Vendôme-kolonnen utan hvita handskar. Och om man också känner sig rörd af hvad man för tillfället ser eller tänker på, så är det derför icke nödvändigt att upptaga och nedskrynkla den hvita slätstrukna näsduk man har i andra frackfickan. Man petar helt enkelt bort tåren med fingret, ty allting är “comme il faut“ i mörkret.
Men Armand Cambon hade utomdess något i hvardera byxfickan, som icke är “comme il faut“, hvarken vid dagsljus eller i mörker. Han hade nämligen i den ena en hopfälld dolk och i den andra en terzerol med tvänne pipor, hvardera laddad med sin lilla nätta kula.