“Du är vid den åldern, Félix, att du borde vara soldat“, anmärkte Collette.
“Lotten föll ej på mig“, svarade Lyonäsaren, “och det var väl, det var lyckligt.“
“Hvarför det?“ frågade fransyskan något förvånad; “jag för min del skulle gerna hållit den blå vapenrocken under armen och med synnerligt nöje gått steg om steg med den röda pantalongen ... Sabelfästet oss emellan skulle icke hafva utkylt min arm.“
“Ser du dessa beväpnade skaror?“ frågade Félix med en mörk blick, alldeles icke harmonierande med hans blåa öga och vanligtvis så glada ansigte.
“Jag ser ... det måtte väl icke vara svårt.“
“Hvarför hafva de kommit till Paris?“
“Förmodligen för att hålla förstäderna och folkqvarteren i styr, för att qväfva upproret, i fall det skulle våga sig fram ur sina hemska nästen“, svarade hertiginnans kammarjungfru.
“Vet du hvad min kusin Armand skulle svara på en sådan fråga?“
“Nej.“
“Jo, han skulle svara: de komma för att värna någras orättvisa emot millioners billiga anspråk ... de komma för att skydda förtryckaren, under det att de slagta de förtryckta, som likväl äro deras bröder! ... Ja, det var lyckligt att jag icke blef soldat.“