Det är visst icke ett bland de största och prydligaste slott vi sett. Men detta alvar i stil, som likväl icke öfvergår till stelhet, denna harmoni i det hela, oaktadt de många utskjutande partierna, denna innerliga förening af ordning och mjukhet, af storhet och behag måste mäktigt anslå äfven det dunklaste skönhetssinne.
Och den herrliga trädgården sedan, som med sina tjusande blomster-parterrer och sina stolta alléer tillbedjande tyckes böja sig för den Florentinska drottningen! och denna bassin, hvars kaskader perlbeströ skuggorna af hufvud-façadens pelare och stoder, som dess yta framställer! och denna halfrund af mästerliga marmorbilder, Frankrikes drottningar, som under trädens gröna skuggande kronor utbreda sig skyddande framför detta slott, som varit vitne till deras kärlek för konsten, om ej just till deras kärlek för menskligheten!
En enda “lågbördad“ bild har fått plats bland det krönta sällskapet. Det är den bekanta Jeanne Hachette.
Hon, sitt fäderneslands försvararinna i Ludvig XI:s tid, lyfter ännu stridshammaren. Emot hvem? Kanske emot Catharina Medici, som mördade egna undersåter.
Om slottet Luxembourg förefaller åskådaren något dystert, så är det vid tanken på dess historiska minnen.
Den rika och praktälskande Maria Medici, som uppbyggt slottet till residens åt sig, hade deruti sitt fängelse, tilldess hon fördes till Köln för att der dö i djupaste fattigdom.
Denna drottnings sängkammare bibehålles ännu i oförändradt skick, med dess paneler och tak, målade af Rubens.
Efter Ludvig XIV:s död egdes Luxembourg af en hertiginna af Berry, kallad Frankrikes Messalina, som gjorde detta slott till en skådeplats för de skändligaste saturnaliska scener, i hvilka Ludvig XV redan som barn spelade en hufvudroll och derigenom beröfvades den majestätiska gloria, som, enligt sägen, bestrålat hans vagga.
Under första revolutionen uppläts slottet helt och hållet till fängelse.
Mera än 2,000 personer af begge könen, tillhörande alla stånd och alla partier, dvaldes på en gång inom dess murar.