Der sutto Danton, Camille Desmoulins, Hérault de Sechelles, Fabre d’Eglantine med flere af Cordeliernes bekanta klubb, tilldess de derifrån befriades af guillotinen.
Der suckade madame de Beauharnais, till dess hon befriades af Barras. När hon några år derefter återvände dit, var det såsom slottets herskarinna och Napoleons gemål.
Der satt äfven såsom fånge den ryktbare målaren David, förjagande stundens dysterhet medelst eskisser till de taflor, som sedermera skulle pryda Luxembourgs och Louverns gallerier.
I detta slott gaf den 10 December år 1797 direktorium, som då residerade derstädes, en fest för Bonaparte, hvilken någon tid derefter, sedan han störtat samma direktorium, flyttade dit såsom förste konsul och bodde der, innan han såsom kejsare intågade i Tuilerierna, hvarefter slottet blef den kejserliga senatens palats och sedan vid restaurationen pärernes.
Inför dessa pärer och i samma palats stod marskalk Ney anklagad för högförräderi den 21 November 1815.
Dömd till döden, tog han der afsked af maka och barn, hvarefter han klockan nio följande morgon åkte genom den stora alléen, som leder till observatorium.
Vid slutet af alléen lemnade Ney sitt åkdon och yttrade följande:
“Inför Gud och menniskor protesterar jag mot denna dom, vädjande till Frankrike och efterverlden. Lefve Frankrike!“
Derefter vände han sig till de soldater, som skulle verkställa domen.
“Rätt på hjertat!“ ropade han, hvarefter “den tappraste bland de tappre“ föll genomborrad af tolf kulor.