Man ser ännu i trädgårdsmuren märken af de mördande kulorna.
Tjugo gånger har man med kalk betäckt dessa märken, tjugo gånger ha de återkommit.
Kalken liksom blyges för att skyla bourbonernas brott, eller också gör sig muren en ära af att inför verlden visa märkena af det bly, som gått igenom en hjeltes hjerta.
År 1830 blef Luxembourg fängelse för Carl X:s ministrar och öppnade sedermera gång efter annan sina portar för dem, som skjutit på Ludvig Filip, såsom Fieschi, Pepin, Moret, Alibaud, Lecombe m. fl., hvilka alla gingo derifrån sitt välförtjenta straff till mötes.
Luxembourg var äfven palats för Ludvig Filips pärer ända till 1848, då det öppnade sig för Louis Blanc’s.
De sednare, än i blus och än utan, höllo då sina dagliga sessioner, hvarvid de uppassades af de förre pärernes vaktmästare i broderade rockar och hvita silkesstrumpor.
När Louis Blanc understundom fann sitt auditorium för bullersamt och stormande, yttrade han blott: “Messieurs! låtom oss icke uppföra oss som pärer!“ och genast blef det tystnad och ordning.
Nu är pärernes sal tom, och ingen annan besöker den än “Henri cinq“ i sina drömmar, samt resande som hafva ögon och sinne för det sköna i arkitekturen.
Trappan, som leder dit, är för sig sjelf ett mästerstycke. Utom de joniska pelare och ypperliga bas-reliefs, hvarmed den är dekorerad, prydes den äfven af flere marskalkars och generalers statyer.
När vi, vid vårt första besök i Luxembourgs slott, fingo se dessa marmor-statyer, skyndade vi, angenämt öfverraskade, först fram till den, som står aflägsnast åt höger, ty vi trodde oss för våra ögon ha bilden af Bernadotte, vår högstsalige konung Carl XIV Johan.