Samma låga panna och knollriga hår, samma örnnäsa, samma djerfva krigiska hållning.
Men det var icke han, utan general Kléber, som följaktligen i lifstiden måtte hafva mycket liknat den förre.
Den tron, att fransmännen kunde uppresa en stod af Bernadotte var dock ganska enfaldig, ty sällan hafva vi hört någon mensklig varelse så strängt bedömmas som Bernadotte af fransmännen.
På en soirée förliden vinter under ett samtal emellan en svensk resande och en gammal fransk general, rörande Carl XIV:s deltagande i kriget emot Napoleon, utfor generalen emot Bernadotte i uttryck så mustiga, att vi hvarken kunna eller vilja återgifva dem på papperet.
“Men betänk att han icke längre var fransk marskalk, utan svensk kronprins“, anmärkte svensken.
“Just den omständigheten att han var svensk kronprins fäller honom“, yttrade generalen; “såsom svensk kronprins hade det i första rummet ålegat honom att skaffa Sverige Finland tillbaka, hvilket varit så lätt.“
“Det är visst sannt att han icke återgaf oss Finland“, svarade svensken, “men han gaf oss Norge i ersättning.“
“Parbleu!“ ropade fransmannen, “kallar ni det för ersättning, om ni, efter att hafva förlorat en börs fyld med guld, får en säck full af salt i stället, isynnerhet om säcken har den egenskapen att, liksom mjölnarens i visan, gå för sig sjelf?“
Det är mycket svårt att reda sig inför en fransman, isynnerhet om han talar franska.
Minutvisaren på Luxembourgs urtafla utvisade en qvart till tu, när Armand Cambon vek af från rue de Tournon och gick upp i östra slottsflygeln eller galleriet.