Detta galleri, liksom det vestra, är upplåtet till offentlig utställning af inhemska och utmärktare lefvande målares och bildhuggares arbeten. Men efter konstnärernes död flyttas deras verk till Louvern.
Det östra konst-galleriet är betydligt längre än det vestra, emedan en del af det sednare är upptagen af den ofvannämnda trappan.
På taket af den långa terrassen, som sammanbinder de begge norra paviljongerna, går man från det ena galleriet till det andra, passerande dervid igenom den på midten befintliga paviljongen hvilken äfven invändigt är försedd med skulptur-arbeten, likaledes af inhemska lefvande mästare.
Vi förbehålla oss att framdeles i ett annat arbete få närmare redogöra för de intryck, som besöket i så väl Luxembourgs som Louverns konstgallerier gjort på oss. Louvern är de gamle mästarnes hem och hvilkas namn vi lärt oss tillbedja långt förr än vi haft tillfälle att beundra deras verk.
Vi hafva många förmiddagar genomvandrat de ofantliga salarne, en vandring, som, i fall vi haft den afundsvärda lyckan att tillhöra de verkliga kännarnes antal, troligtvis skulle hafva varit en olympisk promenad.
Men, ehuru vi visst icke hafva någonting emot många madonnor, har det likväl understundom förefallit oss något tröttande på längden. Antingen är det glansen af de många gloriorna som förbländat våra jordiska ögon, eller är det mängden af de många golftiljorna som tröttat vår fot.
Ingen mensklig nacke står ut med att oupphörligen under loppet af flere timmar så der vrida sig uppåt väggarne.
Också hafva vi mött tusentals personer, som nästan med förtviflan genomstrukit gallerierna, läspande ordet: charmant! men gäspande i katalogerna.
Konstens gudinnor, så framt de vilja vara menskliga, skola förlåta dem det.
Skuggorna af Raphaël, Murillo, Velasques, Ribera, Cano, Moralês kunna ej vara obilligare än de gudinnor de dyrkat.