En stråle af omisskännelig glädje lyste i hennes ögon, när hon varseblef och igenkände den unge mannen.
Armand, efter en vördnadsfull bugning, tog några steg framåt och befann sig invid den målarställning, framför hvilken hon satt.
“Välkommen, monsieur Armand!“ helsade hon, i det hon vred målarställningen något åt motsatt sida, förmodligen för att dölja sitt arbete för nyfikna blickar.
“Ni har behagat kalla mig“, yttrade Armand.
“Collette, min kammarjungfru, berättade mig att hon råkat er; och som jag länge önskat se er ...“
“Ni har då verkligen önskat se mig?“ afbröt Armand, utan att kunna qväfva den glädje, som denna hennes försäkran gjorde honom.
“Ja ... Ni vet att vi icke träffats sedan i slutet af förlidet år, den der dagen då ni besökte mig.“
“Ja, madame ... Dagen derefter infann jag mig utanför er onkels hus, såsom ni befalt ... Men ni hade förmodligen glömt bort att ni bedt mig komma.“
“Nej, jag hade icke glömt det ... men ...“
Hertiginnan tystnade liksom hade ett obehagligt minne bundit hennes tunga.