“Ni hade icke glömt det“, upprepade Armand; “dock, hvad betyder det väl om ni glömmer eller minnes en så obetydlig person som jag!“
“Det ligger någon bitterhet i edra ord, monsieur ... Men ni har skäl dertill ... jag har varit otacksam och orättvis emot er ... Jag förtjenar då all förebråelse, lika mycket från er sida som min egen.“
“O min Gud!“ yttrade Armand ifrigt; “det har aldrig kunnat vara min mening att förebrå er något och än mindre vara bitter mot er, madame ... Skulle jag ånyo hafva gjort något, som sårar er, ber jag er förlåta det, ty jag är en olycklig, som ibland icke vet hvad han säger eller gör.“
Armands ifver härledde sig från minnet af den der stunden, då han så obetänksamt hade tryckt Adelaïdes hand till sitt bröst och sina läppar. Han ansåg kanske det rätta ögonblicket vara inne för att urskulda denna handling.
“Men“, tillade han, inseende att urskuldandet knappast var bättre än sjelfva felet och derför görande våld på sig för att undgå den troll-ring, som ånyo började sluta sig omkring hans förnuft, “men efter som ni haft den godheten att vilja se mig, vågar jag be er om en nåd?“
“Tala“ sade Adelaïde icke utan en viss skygghet för denna häftighet.
“Men ifall jag vågade framställa några frågor, kunde jag hoppas att ni uppriktigt besvarar dem?“
“Jag skall uppriktigt besvara era frågor“, svarade hon.
Armand blickade åt begge sidorna af galleriet.
De öfrige deruti kopierande konstnärerne hade, såsom nyss nämndes, sin plats närmare dörren och voro följaktligen på för långt afstånd för att kunna höra hans samtal med hertiginnan, och dessutom syntes de för mycket upptagna af sina arbeten för att hafva någon uppmärksamhet öfrig för det, som föregick utom deras krets.