“Hvem ansåg ni hafva förfalskat denna biljett?“
Hertiginnan, synbart upprörd, dröjde med svaret.
“O! jag har två historier om den saken“, återtog Armand, “och jag famlar i mörkret emellan dem begge ... Var det ... måtte ni blott icke förlora tålamodet! ... Var det en man eller en qvinna som ni misstänkte för förfalskningen? ... Var det, för att tala tydligare, markisinnan d’Estelles kammarjungfru, som ni ansåg för skyldig till detta brott?“
“Markisinnan d’Estelles kammarjungfru?“ upprepade hertiginnan något förvånad.
“O, min Gud! det var då mig ni misstänkte!“ ropade Armand både med harm och smärta; “det var då den första af de begge historierna man framburit till er ... det är markisinnans kammarjungfru som sagt er, att jag förfalskat hertigens stil och skrifvit biljetten ... Ah, nu är allt klart för mig ... Nu ser jag ända till djupet af denna svarta intrig.“
“Men hur vet ni då“, yttrade hertiginnan; “hur känner ni att ...“
“Jag kände denna nedriga plan, innan den sattes i verket“, inföll Armand.
“Ni kände den, säger ni?“
“Ja, eftersom jag före er hörde den ur kammarjungfruns egen mun ... Dock, hur kunde jag väl tro på framgången af denna djefvulska plan!“
“Men i hvad förhållande stod ni då till markisinnan och hennes kammarjungfru?“ frågade hertiginnan.