Denna historia hade hitintills förefallit Armand för enfaldig att kunna tros. Nu hade den likväl blifvit trodd; men hvad hade förnämligast bidragit till denna omständighet? hvad annat än Armands eget beteende vid afskedet från Adelaïde? hvad annat än denna fördömda handkyssning, som han ögonblickligen ångrat?
Hvarför skulle icke Adelaïde tro på denna blinda, våldsamma passion, som man förespeglade henne, när hon så nyss förut rönt det ovedersägligaste bevis derpå?
Dessa voro de frågor, Armand i denna stund gjorde sig sjelf och dem han till sin stora förtviflan måste jakande besvara.
“Ve mig!“ sade han sorgset. “Att en gång ha felat mot den vördnad, man är skyldig er, är redan ett brott, och hvarför skulle ni icke tro mig om det ena brottet så väl som om det andra! ... Jag har således befrämjat den svartaste af intriger, jag har bidragit till dens olycka, som jag skulle velat dö för tusen gånger!“
“Ni bör icke anklaga er för min olycka“, svarade hertiginnan, “ty hvarför skulle jag misstro er, den ende, som visat mig deltagande och tillgifvenhet? Fanns väl dertill något förnuftigt skäl? ... Men sådan är vår lott, denna lott, som likväl så mycket beprisas och afundas ... Omgifna endast af kalla egoister, af fränder utan skydd, af vänner utan vänskap, antaga vi småningom deras karakter och skaplynne ... Med dem börja vi snart att blindt misstro det goda och lika blindt tro på det onda samt göra våra beräkningar derefter ... Misstro och beräkning, se der allt hvad vi lära oss, se der de grunder, hvarpå vi bygga vårt lif, skimrande på ytan, men tomt och öde på djupet.“
“Och falla en gång fjällen från våra ögon, så är det vanligen för sent“, återtog hon efter en stunds uppehåll. “När jag efter ceremoniens slut i Madeleine-kyrkan mötte er blick och såg det varningens tecken ni gaf mig, då tänkte jag: denna blick kan ej bedraga, denna hand ej förfalska ... Jag fann att jag, som dömt er ohörd, sjelf blifvit dömd, men utan hopp att någonsin få min dom återkallad ... Mitt samtal med hertigen efter återkomsten från kyrkan stärkte mig ytterligare i denna hemska öfvertygelse ... Med en af ängslan blandad undergifvenhet biföll han min begäran att uteslutande få lefva för mig sjelf och att ostördt egna mig åt den konst, som jag från min barndom älskat och i hvilken jag borde finna någon ersättning för ett glädjetomt lif ... Jag har funnit den, och jag tackar himlen som gaf mig sinne för det skönas uppenbarelser på jorden ... Denna tacksamhet är så stor att jag glömt klaga öfver bristen på den talang och det snille, som föreviga konstnärns verk och bära hans namn genom de aflägsnaste tider.“
Hertiginnan tystnade.
Armand stod framför henne med hopknäppta händer, icke vågande afbryta denna tystnad.
Det är öfverflödigt att mäta höjden af det deltagande eller djupet af den smärta, hvarmed han lyssnat till denna lidande, och likväl så undergifna, qvinnas ord.
Mångdubblad kände han i sitt bröst hennes sorg, utan att finna en enda gnista af den tröst, som tycktes lugna henne.