Han fortfor att anklaga sig sjelf såsom den der medverkat till hennes olycka och han svor i sitt hjerta en helig ed att egna hela sitt lif åt hennes tjenst och att bjuda sitt bröst åt den första fara, som kunde hota hennes lugn, drömmande med vällust om det ögonblick, då han med sitt blod finge försona det fel, hvartill han ansåg sig vara skyldig.
“Emellertid var jag mycket orolig för det jag ej på dessa månader hörde något af er“, började ånyo hertiginnan; “jag ville se er, ville tala med er, ville visa att jag icke längre var otacksam och orättvis mot er ... Jag tänkte äfven be er att i den djupaste hemlighet begrafva denna olyckliga historia, ty jag ville icke med en ny skandal öka de många, som under loppet af en så kort tid i folkets ögon nedsatt det stånd, hvartill jag nu olyckligtvis hörer ... Den arma menskligheten vinner icke alltid på att den stränga rättvisan tillfredsställes ... Ett brott kan straffas, men hvem förminskar det intryck af afsky, som det gör på de goda? och hvem förtager verkan af dess dåliga föresyn för de onda? I denna sak är det blott jag som lider, och jag lemnar både den och mig sjelf i Guds händer.“
“Jag har nu fått råka er“, fortfor hon, “och detta möte har beredt mig mycken glädje ... Ni skall icke mera anse mig för orättvis och otacksam ... otacksam! ... Ah! ni skall aldrig tillåta mig att vara tacksam, ni skall aldrig unna mig denna glädje ... Med ert goda hjerta och klara förstånd vill ni dock ej fatta att afbördandet af en skuld är en af menniskans ljufvaste fröjder.“
“Jo“, svarade Armand med vek röst; “men det är också en fröjd att oegennyttigt tjena oskulden och dygden.“
“Det återstår mig då endast att nämna ert namn i mina böner“, svarade hertiginnan, i det hon, betäckande sina ögon med venstra handen, räckte sin högra åt den unge mannen.
Armand böjde sitt ansigte öfver denna fina hand, utan att våga nalkas den hvarken med sin mun eller sina händer.
Hastigt drog hertiginnan sin hand tillbaka och tryckte den hårdt mot ett bröst, som våldsamt rörde sig under det tunna elastiska sidentyget.
En brännande tår hade droppat ned på denna hand från Armands öga.
Nionde kapitlet.
Riddaren Roderik, skön Angelica och vidundret.
En längre paus hade följt på scenen emellan hertiginnan och arbetaren.