Den förra bibehöll ännu sin plats på stolen bredvid målarställningen, mot hvilken hon stödde sin arm, under det att hennes hufvud hvilade mot handen.
Den sednare hade vördnadsfullt dragit sig åt sidan, riktande sina blickar mot ett sjöstycke med månsken af Tanneur.
I början såg han ej mycket af hvad han hade framför sig.
Slutligen föreföll det honom som om den mörka förgrunden af hafvet mycket öfverensstämde med hans eget lif, för hvilket han önskade sig några strålar af det ljus, som från bakgrunden mellan nattliga skyar spred sig öfver hafvet, bildande deruppå ett sken, så förtrollande och förföriskt att han skulle velat skumma det upp med handen, äfven med fara att förgås i djupet derunder.
Han betraktade den stolta tremastaren, som hvilade vid sitt ankar.
Hvila utan hamn är en bedräglig hvila, tänkte Armand, ty samma hafs-nymfer, som nu med sina silfverslöjor så leende kringdansa den höga bogen, skola kanske nästföljande stund bita deruti med klipphårda tänder och dela sitt byte på korallernas bädd.
Dock, hvilan blir ju i alla fall densamma, tillade han, antingen man förut vaggat på den lugnaste yta eller brottats med den vildaste storm.
Det är en tröst att minnas denna sanning. Menniskan skulle mindre afundas den lycklige och i sin olycka mindre beklaga sig sjelf, i fall hon oftare erinrade sig den.
“Ni älskar målarkonsten?“ frågade helt nära Armand en röst, för hvars troll-ljud skepp, haf och måne ögonblickligen försvunno som skuggan för middagssolen.
Han vände sig åt sidan hvarifrån ljudet kom och fann hertiginnan stående på ett par alnars afstånd från honom.