“Hvem mördade dem?“ frågade Armand.
“Deras egen farbror, konung Richard III af England“, svarade hertiginnan.
“O! de konungarne! de konungarne!“ mumlade Armand mellan tänderna.
“Ni anser endast konungar kunna begå rysliga brott“, anmärkte hertiginnan; “jag vill då visa er taflan som hänger der på väggen ... Kom!“
Armand följde hertiginnan till en stor tafla af Court med figurer i vanlig kroppsstorlek.
“Scenen är i det gamla Rom“, förklarade hertiginnan; “ni ser högt på tribunen der det blodiga liket af en man ... det är Julius Cæsars.“
“Julius Cæsar, det gamla Galliens eröfrare och förtryckare!“ yttrade Armand.
“Ja, och äfven af sitt eget fäderneslands frihet ... Mannen, som står framför liket på samma tribun, är Marcus Antonius, tyrannens vän ... Antonius visar för folket den mördades genomstungna toga och uppmanar till hämnd mot hans mördare ... Betrakta dessa mästerligt utförda kraftgestalter af folket ... Några kyssa den mördades händer, medan andra upptaga stenar från gatan för att ögonblickligen utkräfva den hämnd, hvartill de uppmanas.“
“Hvad!“ yttrade Armand, “de vilja hämnas dens död, som förtryckt deras fädernesland!“
“Det bevisar blott att afskyn för brottet är mäktigare än känslan af friheten ... Betrakta dessa tvänne figurer, som stå bredvid hvarandra i förgrunden nedanför tribunen: det är Brutus och Cassius, Roms störste patrioter, snart sagdt de ende qvarlefvorna af den gamla mäktiga republiken ... Brutus hvilar sin ena hand mot svärdfästet, under det han med den andra tillbakahåller Cassius, som redan dragit svärdet ... Brutus är typen af republiken; men hvad tycker ni om hans ansigte?“