“Det är ett ansigte, som mästerligt uttrycker både kraft och förstånd; men ...“
“Men?“
“Likväl är det något i detta ansigte som icke behagar mig“, svarade Armand.
“Och hvad är det?“
“Jag kan icke säga hvad det egentligen är; men det ligger deruti något dystert, något hemskt.“
“Det kunde möjligtvis vara sorgen öfver blindheten hos detta folk, som, i stället för att jubla öfver sin förtryckares död, vill hämnas den“, yttrade hertiginnan med en forskande blick på Armand.
“Nej, jag kan icke tro det, ty detta vore en sorg med högburen panna och öppna ögon, som konstnären nog skulle förstått återgifva, i fall han velat framställa den ... Brutus deremot har en nedböjd panna och skygg blick ... öfver hans anlete hvilar ett moln, genom hvilket jag lika fåfängt söker glädjen öfver den återvunna friheten som sorgen öfver folkets blindhet.“
“Känner ni i hvad förhållande Brutus stod till Cæsar?“
“Nej“, svarade Armand, förlägen öfver sin okunnighet i romerska historien.
“Då röjer ert omdöme lika mycket er egen skarpsinnighet som det hedrar konstnärns snille ... Brutus stod i spetsen för Cæsars mördare, och likväl var Cæsar hans välgörare, ja, man påstår äfven hans far ... Det var till honom som Cæsar, under det han kämpade mot mördarne, ropade: “Äfven du, min son Brutus!“ hvarefter han, oförmögen att längre försvara sig, bjöd sitt bröst åt mördarnes dolkar ... Ja, det är mordets demon som ännu rufvar öfver Bruti själ, det är det tryckande medvetandet af ett brott som böjer hans panna, den stormande sjelfförebråelsen för en gräslig otacksamhet som släcker elden i hans blick ... Emellertid finner ni att äfven republikaner kunna begå rysliga brott.“