“Jag såg icke Richard den tredje på Delaroche’s tafla“, svarade Armand.
“Hvad menar ni med det?“ frågade hertiginnan, förvånad öfver detta svar.
“Jo, jag ville se om också han ångrar sitt brott, om också han böjer sin panna och nedslår sina ögon.“
Hertiginnan betraktade den unge mannen med en blick som röjde att hon förstod hans mening.
“Men der ser jag ansigtet på en mörderska och hvaråt konstnären sökt gifva oskuldens lugn och martyrens strålglans“, sade Armand med blicken på en annan tafla i närheten.
“Ah, ni menar den yngre Scheffer’s bekanta tafla, ni menar Charlotte Corday“, yttrade hertiginnan, närmande sig ifrågavarande stycke; “men, monsieur, ni kallar Charlotte Corday en mörderska!“
“Ja, madame!“
“Hvad kallar ni då Marat?“
“Ett vilddjur i grymhet, utan tvifvel“, svarade Armand; “men Marat förtryckte hvarken främmande folk eller bedrog sitt eget, såsom Cæsar gjorde ... Efter hans död fann man i hans gömmor en assignation på hundra sous, som utgjorde hela hans förmögenhet och hvilket torde bevisa att han åtminstone ej riktade sig med statens medel, såsom nutidens statsmän göra.“
“Charlotte Corday trodde dock att hon offrade sig för menskligheten, när hon befriade verlden från detta vilddjur“, sade hertiginnan.