“Men hon älskade naturligtvis icke honom“, trodde sig Armand kunna upplysa.
“Hvarför skulle hon icke kunna älska honom?“ frågade hertiginnan.
“En prinsessa älska en målare“, stammade Armand, qväfvande en andra suck, ty han tyckte att hans eget öde något liknade Allori’s.
“Ni menar att en förvärfvad lager icke uppväger en ärfd krona?“
“Åtminstone icke på den vågskål, som tillhör detta lif.“
“Visserligen, men hvad har det att göra med kärleken? ... Rangen och ståndsskillnaden kunna visserligen hindra älskandes förening, men icke döda den kärlek de hysa för hvarandra ... Men prinsessan älskade icke Allori.“
“Och kunde detta bli ett skäl för målaren att framställa henne såsom Judith med hans eget hufvud i handen?“
“Prinsessan mötte hans kärlek med förakt och hån ... Denna grymhet fylde den arme konstnärens bröst med förtviflan och förvirrade hans förstånd ... Det var i denna sinnesstämning han målade ifrågavarande tafla, som också var hans sista arbete, ty en månad efter dess fullbordan dog han på ett dårhus ... Nu förstår ni hvad jag menade, när jag sade att taflan i Florens är Allori’s egen historia.“
“En sorglig historia“, yttrade Armand, “och som bevisar att snille och svaghet icke utesluta hvarandra.“
“Ni anser Allori för svag?“