“Det är?“
“Efter Allori’s.“
“Allori’s!“
“Ja, efter konstnärens eget.“
“Och han sjelf hade målat det så.“
“Ja, hvem annars? ... de i döden förbleknade anletsdragen voro den olycklige konstnärens egna.“
“Och Judith höll triumferande detta hufvud i sin hand?“
“Ja, och så har ännu ingen målat hämndens njutning och segerns fröjd“, svarade konstnärinnan.
“Han mördad och hon triumferande!“ yttrade Armand; “det var då en olycklig kärlek“, tillade han, qväfvande en suck.
“Allori älskade en Italiensk prinsessa“, upplyste hertiginnan.