“Det förefaller mig som upplystes tältet af en tigrinnas ögon“, svarade Armand.
“En tigrinna, säger ni? O! en tigrinnas ögon uttrycka blott grymhet och blodtörst, och hvad äro väl grymheten och blodtörsten emot hatet? och hvem kan uttrycka hatet såsom menniskan och isynnerhet — hvarför icke erkänna det! — såsom qvinnan? Man kunde nästan förvåna sig öfver att Judith, innan hennes hand ännu dragit svärdet, icke redan dödat Assyriern med sina blickar ... Hon vill hämnas icke blott sitt fäderneslands nederlag, utan äfven sin egen förnedring, och deraf låter sig också förklaras den sublima glans, som konstnären så mästerligt förstått att förena med hatets vilda brand ... Denna tafla är otvifvelaktigt det bästa som flutit ur Horace Vernets pensel.“
“Ni vet förmodligen att Horace Vernet bland franska målare har det största namnet“, fortfor konstnärinnan, “och man kan nog förstå den beundran och hänförelse alla egna honom, om man också icke sjelf helt och hållet kan dela dem. Han har den sällsynta förtjensten att vara af sin tid och att för sin konst kunna begagna sig af moderna elementer. Derför är ingen så lätt att fatta som han. Ni har sett hans många batalj-stycken i Versailles. I dessa har man nästan hela historien af våra Afrikanska krig, om ej just ett epos, så åtminstone bulletiner. Hans minne är rikt, öfvadt och snabbt som en improvisatörs. Han minnes allt hvad han sett, och han har sett allt. Han skulle ur minnet kunna uppläsa alla verserna ur Koran på Arabernas sablar och uppräkna alla broderierna på Kabylernes jackor. Allt målar han hastigt och utan att taga något tillbaka samt med en obestridlig originalitet. Man skulle kunna säga att han mera skrifver än målar. Med samma hastighet och förkärlek beskrifver han naturen, såväl i dess förstörelse som i dess prakt, ty han förstår ej eller har ej tid att idealisera. Också har han ingenting gemensamt med antiken. Hvarken Phidias eller Raphael hafva funnits för honom.“
“För hvarje gång jag återser denna tafla“, återtog hertiginnan, “kommer jag ihåg en annan målning som jag såg i fjol sommar, när jag med min onkel var i Florens ... det var den olycklige Allori’s tafla öfver samma ämne ... Allori, ehuru mycket ung när han dog, var dock en bland de förnämste af Italiens målare; Horace Vernet kommer ej upp emot honom, om man också måste medge att den förres Judith, framstäld före mordet, gör ett mindre hemskt intryck på oss än den sednares, som, efter att hafva verkstält det, står triumferande och håller vid håret Holofernes’ afhuggna hufvud ... Den arme Allori!“ tillade hertiginnan med ett djupt vemod i rösten.
“Han var då mycket beklagansvärd, den unge målaren?“ frågade Armand.
“Allori har i sin tafla öfver Judith och Holofernes tecknat sin egen historia“, svarade hertiginnan.
“Sin egen historia?“
“Ja ... ansigtet på hans Judith är taget af den qvinna han älskade.“
“O min Gud! ... gifva en Judith sin älskarinnas ansigte!“ utbrast Armand förvånad.
“Ni skall ej förvånas, när ni får höra efter hvilket hufvud Holofernes’ är måladt.“