“Jag förstår icke ämnet“, yttrade Armand.
“Ämnet är taget ur ett poem af Ariosto“, förklarade hertiginnan; “skön Angelica är fjättrad vid en klippa och ett hafsvidunder närmar sig för att sluka henne, då i detsamma riddaren Roderik jagar fram på en bevingad häst, stöter sin lans i vidundrets gap och befriar den sköna ... Hvad är ert omdöme om denna tafla?“
“Jag tycker att det icke fordras mycket hjeltemod för att med tillhjelp af en bevingad häst besegra hvilket vidunder som helst“, svarade Armand; “riddaren borde haft, nog af sin lans och sitt svärd ... Såsom det nu är tillstäldt, är det ingen fara åtminstone för honom sjelf, och utan en sådan fara kan väl icke gerna hans bragd få namn af hjeltebragd.“
“Ni torde icke hafva så orätt ... Men hvad är det som först faller er i ögonen, när ni ser på detta stycke?“
“Skulle ni kanske mena riddarens gyllene rustning?“ frågade Armand efter en stunds närmare granskning.
“Ni har blick, monsieur Armand ... det är just rustningen jag menar ... Angelica är onekligen mycket väl tecknad, der hon står vid sin klippa; vidundret, som gapar emot lansspetsen, är så fasaväckande som inbillningen kan göra det; det mörka hafvet och de dystra klipporna i bakgrunden äro ganska naturliga; — men allt detta förlorar sig i glansen af den präktiga rustningen, och det är nästan som om hela scenen endast tillkommit för att visa den ... Sjelfva den hotande lansen tyckes vara fäld mindre för att träffa en fiende än för att uppfånga en solens stråle.“
“Ah, men hvad ser jag!“ fortfor hon, flyttande sina ögon från taflan till Armands ansigte; “det var verkligen öfverraskande ... Monsieur Armand, hvad tycker ni om riddarens ansigte?“
“Åjo“, svarade denne, närmande sina ögon till ifrågavarande ställe af taflan; “det är vackert, men stelt; ungt, men kallt.“
“Så är också min tanke ... men vet ni hvad som öfverraskade mig?“
“Nej, madame.“