“Jag tyckte att riddarens ansigte mycket liknade ert ... förstås likväl att jag undantager det stela och kalla.“
Armand blef blodröd ända upp öfver öronen.
Hertiginnan syntes beundra den vackra färgen.
Beundrade hon den som konstnär eller som qvinna.
“Äfven ni har anlag för att bli en Roderik“, yttrade hertiginnan leende, “ni har ju redan trotsat en siren och öfvervunnit Gud vet icke huru många cykloper ... Men ni har handlat mera oegennyttigt än Roderik, ty ni hade ingen Angelica, ni.“
“Ack, om det gälde er, jag skulle icke vänta på den bevingade hästen!“ ropade Armand raskt och med strålande ögon, ty på morgonrodnaden följer ju alltid solen.
“Jag tror det nog“, svarade hertiginnan hjertligt; “i ett fall åtminstone liknar mitt öde Angelicas ... liksom hon är jag fjettrad vid en klippa ... men“, tillade hon skämtande, “lyckligare än Angelica, har jag ej något vidunder att befara.“
Armand såg i detsamma hertiginnan helsa på någon, som måste finnas bakom honom, emedan hennes blickar riktades mot den sidan af galleriet, åt hvilken han vände ryggen.
Han såg sig om och blef varse en elegant, djupt bugande kavaljer, som stod på ett längre afstånd från dem.
“Förlåt, madame!“ yttrade Armand, i det han oroligt vände sig till hertiginnan, “ni synes vara bekant med denne man.“