Derefter förde den sistnämnde sin hand till nyckeln, öppnade dörren och steg in.
Stads-sergeanterne följde honom, dock icke längre än till dörrposten.
Salen hade ungefär samma utseende som nyss, ty alla de innevarande bibehöllo sina platser.
Den enda dekorations-förändring, som kunde upptäckas, bestod deruti, att alla de på pulpeterna liggande notböckerna voro uppslagna samt att hvarje ledamot af församlingen hade i sin hand ett musikaliskt instrument, en flöjt, en klarinett, en fiol o. s. v.
Talaren, som nu befanns sittande i karmstolen, höll i högra handen en stråke, under det hans blickar hvilade i den notbok, som låg framför honom.
Den gräsliga musiken tystnade vid den civile mannens inträde och allas ansigten vände sig mot honom, utan att likväl röja något tecken af obehaglig öfverraskning.
Armand, som stod dörren närmast, var naturligtvis den förste som blef föremål för den civiles uppmärksamhet.
Den unge arbetaren, lugnare än nyss, bugade sig djupt för den främmande.
“Hvad tillskyndar mig äran af sjelfva polis-kommissariens besök?“ frågade han.
Polis-kommissarien, en högväxt man i sina bästa år och med ett par ögon, hvaruti man nästan kunnat läsa hvad slags befattning han innehade, betraktade församlingen med en pedantisk noggrann blick, hvarefter han vände sig till Armand.