Den civile pekade något förvånad på nyckeln som satt i dörren och lade derefter sitt öra tätt intill den för att lyssna.
De tre stads-sergeanterne stodo bakom den förre, framsträckande sina hufvud i samma riktning mot dörren, för öfrigt orörlige som stenbilder.
Hastigt vände den civile sitt ansigte från dörren och kastade en blick af yttersta förvåning på stads-sergeanterne, hvilka jemväl i sin ordning med samma förvåning betraktade hvarandra.
Saken var den, att det mest hiskliga och sönderslitande ljud hördes inifrån, snarlikt det som uppkommer, när en fullständig orkester på en gång stämmer alla sina instrument.
“Hvad är det?“ hviskade den civile; “kanske vi ha gått galet.“
“Huset n:o 15“, svarade en af stads-sergeanterne, “en trappa upp, en enda dörr i farstun ... vi ha gått rätt.“
“Ja, vi ha gått rätt“, vitsordade de tvänne öfrige stads-sergeanterne.
“Men det låter som om man tänkte musicera derinne“, yttrade den civile.
“Det var en helvetes musik“, sade en stads-sergeant, som säkert hade ömtåligt öra.
“Ganska riktigt“, svarade den civile; “kanske det också är bara djeflar som spela!“