“Ni tror att det gäller oss?“ frågade en af de församlade, en medelålders något fetlagd man med vackra anletsdrag, i hvilka derjemte öfverlägsenhetens billiga sjelfkänsla röjde sig.
“Jag misstänker det, monsieur“, svarade Armand.
“Godt!“ sade den förre; “sätt då nyckeln i dörren och tag sjelf plats innanför den ... Men, för all del, sätt åter på er ert glada ansigte, monsieur Armand, ty ...“
“Tyst!“ afbröt denne hviskande, “jag hör steg i trappan.“
“Jag hör ingenting“, menade en; “ni misstager er säkert.“
“Men ni hörde väl hvad den unge mannen sade“, yttrade en annan; “derför tyst!“
“Ja, tyst, tyst!“ hviskade de öfrige.
Det kan emellertid vara skäl att kasta en blick på gatan utanför detta hus, och äfven att se hvad som föregår i sjelfva trappan, för att derigenom finna huruvida vår hjelte, som ånyo uppträder på vår skådeplats, misstagit sig eller icke.
Utanför porten till huset stod en trupp municipal-garde med gevär för fot och uppför trappan smögo med ohörbara steg fyra personer, af hvilka den förste var civil-klädd och de trenne följande buro stads-sergeanternes välkända uniform.
Trappan och farstun voro upplysta af en liten vid muren fästad gaslampa.