Den unge talaren tystnade.
Han läste bifall i sina åhörares blickar, om också ingen hand höjde sig eller någon mun öppnade sig för att gifva detta bifall luft. Tystnaden var blott en följd af försigtigheten.
Talaren bugade sig vördnadsfullt för sin församling, synbarligen smickrad af dess bifall.
Det var isynnerhet på några hufvud hans blickar föllo, liksom för att öfvertyga sig om dessa delade de öfriges tankar.
Dessa hufvud nickade gladt och uppmuntrande mot talaren ungefär på samma sätt som när läraren med en blick belönar och uppmuntrar lärjungen.
Den unge mannen ämnade efter några minuters uppehåll fortsätta sitt föredrag, då fyra knackningar af ett finger vände allas uppmärksamhet mot dörren.
“Det är Armand Cambon“, yttrade en af åhörarne.
“Han varnar“, yttrade en annan, som derefter skyndade till dörren och upplåste den.
Armand Cambon inträdde i salen med oron på sitt ansigte.
“Jag hörde steg af soldater på gatan“, förkunnade han, “och jag såg- gevärspipor blänka.“