Hon kallar sig icke mera Ludvig XIV och har icke Colbert till minister. Hon kallar sig Ludvig XV och är ingenting annat än en frossare i madame Pompadours eller madame Dubarrys armar.
Det är en sådan monarki som frihetens fiender vilja gifva Frankrike, det är på detta sätt de vilja göra vårt sköna land otroget mot demokratien.
De förblindade! De inse icke att just derigenom, att de visa träldomen såsom monarkiens ursprung och bestånd, skola de göra republiken till det enda möjliga för Frankrike.
De skola beröfva monarkien allt det förstånd, som bekämpar träldomen, all den känsla, som lågar för friheten.
Ifrån det ögonblick de aftagit masken, hafva de förlorat all förmåga att inspirera Frankrike en enda af de känslor, som fäster ett folk vid en konung. De kunna icke ens hoppas på lyckan af en flyktig nyck.
Det är med nationerna som med menniskorna: de kunna återkomma till sin barndom, kunna bli barn på nytt, men blott för att dö.
Träldomen är någon gång början och slutet af ett välde. Friheten är deremot styrkan och jungfruligheten deraf.
Menniskan, som ur Guds hand emottagit suveräniteten, har återeröfrat den från de styrelser och partier, som inkräktat den. Hon har derefter förblandat den med den nationella suveräniteten, som är folkens rätt, och den sociala, som är mensklighetens.
Menniskan, som underkufvat naturen, som fängslat elementen, menniskan, som genom sitt snille eröfrat vattnet, elden, luften, hafvet, vindarne, ja, sjelfva himmelens blixt, är hädanefter okränkbar i sin suveränitet. Det vore en galenskap att förgripa sig deremot.
Träldomen är blott en fantôme i det förflutnas stoft. Friheten är framtidens lif och sanning.“