Se vi icke styrelsens tidningar försvara inqvisitionen, under det att styrelsen sjelf försvarar jesuitismen både i ord och handling?
Hafva vi icke en konung, som, ehuru upplyftad på tronen af folkets blödande armar, likväl af lumpna dynastiska medeltids-intressen öppnar för samma folk successionskrigens blodiga fält?
Höra vi icke dagligen talas om den brutala styrkans rätt, om bajonett-spetsens och kanon-mynningens nödvändighet mot egna undersåter?
Är det icke sannt att man drömmer, att man hoppas, ja, att man till och med bereder en styrelse byggd på den gamla legitima principen, som är förnekelsen af folkens fria vilja och förnedringen af menniskans förnuft?
Ja, man vill ånyo höra samma ord, som Ludvig XV:s guvernör, när han såg folkhopen utanför Louverns fönster, sade till sin unge konung: “Sire, ce peuple est à vous!“
Men är det då en sanning att Frankrike under tolf århundraden nesligt fördragit denna förnedring af dess vilja, dess förnuft, dess rätt? Nej!
Ett stort folk underkastar sig visserligen någon gång despotismen. Det kan höra, utan att deraf känna sig förnedradt, Ludvig XIV utropade: “L’état, c’est moi!“ Hvarför?
Jo, derför att despotismen, tagen i dess sanna betydelse, icke är annat än koncentreringen af den nationella styrkan i maktens enhet, i en enda hand. Det är en falsk föreställning af det allmänna intresset som föder denna koncentrering.
Men när maktens enhet visar sig förmögen af någon kraftfull handling, som på ett eller annat sätt anslår national-stoltheten, national-äran, kan nationen för någon tid böja sig under den enda handen, emedan hon deruti tycker sig finna ett uttryck af sin egen vilja, sin egen kraft.
Men röjer denna koncentrering förakt för det allmänna intresset, äflas hon att föreviga sig på grund af någon rättighet omöjlig att definiera, söker hon t. ex. betäcka sig med Guds namn för att helga sin usurpation — då är hon icke mera despotismen; hon är något mycket värre: hon är tyranniet; hon förkunnar blott träldomen.