Sextio generationers arbete hade ryckt henne ur de djupa gömslen, der hon legat dold, för att bilda henne efter rådande seder och institutioner.
Filosofien hade fortplantat och förklarat henne. Hennes namn hvilade på allas läppar såsom en talisman for förförelsen och stod inskrifvet på alla fanor såsom ett förebud af segern.
Hvem har icke i Frankrike åkallat henne?
Septembristerne sjöngo hennes hymner, under det de slagtade sina offer. Terroristerne utropade henne med guillotinen öfver hennes hufvud. Bonaparte svor att rädda henne, när han den 18 brumaire förrådde henne. Restaurationen förde henne i vecken af sin fana såsom ersättning för den ära, som kejsaren fört i vecken af sin. Ludvig Filip upphemtade henne i sin ordning på Juli-barrikaderna, för att, sedan han väl genom henne blifvit konung, släpa henne bunden framför kanon-mynningarna på Paris’ befästningar.
I sanning, man skulle kunnat tro att friheten, om hon just icke varit allas förvärfvade egendom, åtminstone vore vårt gemensamma arf och att, om det fordom under partistriderna funnits soldater för att bekriga henne, det numera blott funnes medborgare för att försvara henne.
Men förställningen är fallen och sanningen står klar.
En hvar visar nu öppet sina svagheter, sina lyten. Alla qvinnor synas unga och sköna under sammetsmasken och siden-dominon, alla partier unga och sköna under frihetens färger.
Men låtande masken falla, hvad visa de? hvad annat än träldomens bleka anletsdrag?
Träldomen! se der det sista ordet af frihetens motståndare.
I sin fruktan för att gå framåt, gå de tillbaka, oupphörligen tillbaka, letande i det mörka förflutna efter det gamla enväldets förrostade bojor, för att med dessa fjettra sin samtid, hvars barn de sjelfva äro eller borde vara.