Det finnes numera endast tvänne hufvud-afdelningar för menniskoanden att sluta sig till. Till den förra höra de som vilja den eviga träldomen, till den sednare deremot de som vilja den odödliga friheten.
Stridsfältet är gifvet, de begge mot hvarandra fiendtliga standaren äro utvecklade, strids-signalerna ljuda. Väljom!
Vi, frihetens kämpar, äro skyldige våra motståndare vår tacksamhet för deras uppriktighet, ty hädanefter skola inga missförstånd ega rum.
Frankrike kan nu med full sakkännedom välja den väg det skall gå. Hädanefter skall det icke mera tro sig förenadt med friheten, om det, emot all förmodan, väljer träldomen.
Illusionernas tid är förbi och med denna äfven sjelfbedrägeriets.
Derigenom är redan något vunnet. Partier och menniskor visa sig i den sanna dagern af deras läror och syften.
Nog länge har man sökt förställa och bemantla sig. Verlden var en maskerad-bal, der individer och opinioner hade förlorat hela sin egendomlighet.
Republikaner, bonapartister, legitimister, katoliker, doktrinärer, konservatörer, alla hafva proklamerat frihetens evighet och helgd.
Friheten var masken som betäckte allas ansigten i denna venetianska natt, som började med terrorismen och slutade med medborgerliga krigen — hemska, blodiga natt, hvilken en qvinna, madame Roland, förutsade, när hon på schavotten ropade: “Heliga frihet, för huru många brott måste ej ditt namn tjena till ursäkt!“
Friheten var tidehvarfvets ord, var Guds ord.