Bron, på hvilken den unge hjelten föll, kallades sedan efter honom Pont d’Arcole.
Oftanämnde gata skattade äfven åt revolutionen år 1848, hvarom läsaren sjelf kan öfvertyga sig, i fall han behagar följa oss upp uti ett annat hus vid samma gata samt inträda i en temligen rymlig sal en trappa upp.
Denna sal har icke andra möbler än en mängd bänkar, stälda efter hvarandra med icke större mellanrum, än att man med möda kan tränga sig fram emellan dem.
Framför hvarje bänk, och fastgjord vid den, höjer sig en pulpet lika lång som bänken.
På hvarje pulpet ligga hopslagna böcker i stort qvartformat, liknande notböcker.
Närmast den innersta väggen, hvarpå synes en liten dörr till ett annat rum, står på ett slags upphöjning en karmstol, framför hvilken äfven en pulpet är stäld.
En afton ungefär i midten af Februari månad 1848 voro alla bänkarne uti nyss beskrifne sal fullsatte af män, alla, att döma både af utseendet och klädedrägten, tillhörande den bättre samhällsklassen. Stödd mot karmstolen och vänd emot bänkarne, stod en helt ung, spenslig man, med välbildadt, själfullt ansigte.
Den unge mannen höll följande tal, som med mycken uppmärksamhet afhördes af församlingen:
“Messieurs! det förestår en strid, men emellan hvilka? Månne väl mellan olika styrelseformer eller olika författningar? Månne väl mellan olika partier? Nej! Striden skall kämpas emellan tvänne verldar, tvänne principer, emellan träldomen och friheten.
Kejsardömet, legitimiteten, orleanismen och republiken, äro blott underordnade frågor.