Det var troligtvis för första gången någon dödlig träffade detta hårda hjerta, men det var också den sista. Flickans namn var Charlotte Corday, som några dagar derefter med martyrens lugn slutade sitt lif på schavotten.
Det berättas att, när bödeln, visande hennes afhuggna hufvud för folket, med exempellös råhet slog med knytnäfven på dess begge kinder, hade blygselns rodnad uppstigit på dem, genomglödande sjelfva dödens marmormask.
I det tredje huset, snedt emot Marats, bodde en af republikens schakaler, skomakaren Simon, särskildt bekant såsom fångvaktare för Ludvig XVI:s son.
På denna mörka porttrappa har den olycklige prinsen många gånger suttit badande i tårar, tilldess han, uppskrämd af den grymme skomakarens hesa röst, skyndade uppför den trånga trappan att möta nya misshandlingar och lidanden, från hvilka han först befriades af döden.
Samma gata har äfven starkt rekryterat till Juli-revolutionen.
År 1830 den 28 Juli tågade ur dess mörka sköte en talrik trupp unga arbetare, anförde af den sjutton-årige d’Arcole.
De ämnade sig öfver Pont de la Grève för att angripa stadshuset, som innehades af Carl X:s schweizar-garde, men hejdade sig vid åsynen af den truppstyrka, som stod uppstäld på andra sidan Seine-floden och besköt bron med kartescher.
Då fattar den unge d’Arcole en trefärgad fana och ropar till sina kamrater: “Jag heter d’Arcole och min mor bor i huset n:o 10 vid rue de l’Ecole de Médicine ... blifven ett stöd för hennes ålderdom, liksom min döda kropp blir ett stöd för Frankrikes frihet!“
Efter dessa ord störtar han fram genom kulregnet och planterar fanan midt på bron, men nedfaller derefter död, träffad i bröstet af hundratals kulor.
Hans stridskamrater och hämnare följa honom och lyckas, ehuru med stor manspillan, att storma bron och sedan intaga stadshuset, hvilket var det första och vigtigaste afbräck bourbonens trupper ledo.