“Ah, då är det tid för mig att fara hem“, sade hertiginnan.
“Men, madame, jag anser mig böra förbereda er på att det är mycket oroligt ute på gatorna“, yttrade baronen.
“Hur då?“
“Flere folkhopar äro i rörelse“, tillkännagaf baronen, “och min kabriolett måste taga många omvägar för att komma hit.“
“Ni tror således att någon fara är å färde?“ frågade hertiginnan något ängslig.
“Visst icke för oss“, svarade baronen; “men jag nämner det blott på det hertiginnan ej måtte bli skrämd, i fall något oväsende skulle uppstå under hemvägen.“
“Jag tackar er, monsieur!“
“Men om det skulle hända något“, inföll Armand, som icke kunde bekämpa sin oro, “vore det kanske icke så ur vägen att jag ... Om det icke ansåges för opassande, skulle jag gerna vilja följa hertiginnans vagn för att ...“
“Jag ber tusen gånger om ursäkt, monsieur“, afbröt baronen; “men ni uppskrämmer hertiginnan alltför mycket ... Jag tror att mitt beskydd skall vara tillräckligt, i fall hertiginnan icke försmår det ... För öfrigt har hertiginnan sin betjening, och der ser jag redan en af betjenterne.“
En betjent i rikt livré inträdde i galleriet och nalkades det ställe, der de stodo.