Hertiginnan, utan att afgöra den fråga som förehades emellan hennes begge kavaljerer, skyndade till sin målareställning, dit betjenten följde henne.
Baron S:t-Bris uppehöll sig icke heller länge hos Armand, utan följde hertiginnan.
Armand, som deremot icke lemnat sin plats framför Ingres’ tafla, såg hertiginnan gifva några befallningar åt sin betjent, hvarefter denne tog ställningen med hvad dertill hörde och bar bort alltsamman ur galleriet, förmodligen in i det rum, som enkom är upplåtet för de kopierandes tillhörigheter.
Vidare såg han den artige baronen hjelpa hertiginnan på med hennes sobelbrämade sammetspels och derefter bjuda henne sin arm, den hon likväl icke emottog, till Armands stora tröst.
Slutligen såg han dem sätta sig i rörelse, för att lemna galleriet.
Hertiginnan, i det hon följd af sin kavaljer gick förbi vår hjelte, besvarade hans något bedröfliga afskedshelsning med en hjertlig och uppmuntrande blick.
Baronen helsade också mycket artigt, om ej just lika hjertligt och uppmuntrande.
Armand såg dem försvinna, och som icke heller han hade något skäl att dröja längre i Luxembourgs galleri, beslöt äfven han att aflägsna sig.
Men innan han gick, kastade han ånyo en blick på Ingres’ tafla, sägande för sig sjelf:
“Hvem vet ändå om icke vidundret finnes och om det icke är närmare än man tror!“