“Bra ... ni kan nu gå ... Jag tar på förmiddagen icke emot någon annan än hertigen.“
“Som madame befaller“, svarade betjenten, hvarefter han aflägsnade sig.
“När de fattige icke uttaga sina polletter, då är ej allt hopp ute“, sade markisinnan för sig sjelf; “när de försmå soppan, då ha de väderkorn på steken ... Smaklig måltid! ... Den gamle stenbocken i Tuilerierna har länge legat väntande på fatet.“
Markisinnan reste sig hastigt från divanen och lyssnade.
Hon trodde sig höra steg i yttre rummet.
Dörren till boudoiren öppnades och hertig de Beaudreuil inträdde.
Hans kinder voro blekare än vanligt, hans panna mörk och ögonlocken lågo stela och tunga som bly öfver sina glober.
Utan att helsa på markisinnan, intog han en af fåtöljerna nära divanen, sjunkande ned deruti.
“Ni är icke vid godt lynne i dag, bäste hertig“, började markisinnan, “och derpå undrar jag ej ... Jag läser i ert ansigte bekräftelsen på hvad min betjent nyss berättat mig.“
“Hvad“, ropade hertigen ångestfullt, “hvad är det er betjent sagt? ... hvad är det man berättat er?“