“Om reform-banketten naturligtvis“, svarade markisinnan, “denna bankett, som icke blir af.“
“Reform-banketten ... ingenting annat“, yttrade hertigen något lugnare.
“Nej, men det kan vara nog det, tycker jag ... Den storståtliga demonstrationen slutar då blott med ord, såsom alla de föregående ... Jag kunde nästan ha sagt det förut.“
Hertigen teg och gjorde icke heller någon min af att tala.
“Härom dagen trodde ni att Henri cinq om fjorton dagar skulle göra sitt högtidliga intåg i Paris“, återtog markisinnan; “men nu ... det skulle verkligen roa mig att höra er mening nu i denna sak ... Men hvad kommer åt er i dag, bäste hertig? ... Hvad betyder detta dystra ansigte och denna stumma tunga? ... Antingen har ni glömt er vanliga artighet hemma i ert hotel eller också lemnat qvar ett lik i Boulogne-skogen.“
“Ett lik!“ mumlade hertigen doft.
“Ni har aldrig varit rätt älskvärd“, påstod markisinnan; “men i dag är ni det kanske mindre än någonsin.“
“Är ni säker att ingen lyssnar på oss i rummen nästintill?“ frågade hertigen.
“Jag har icke vant mitt folk vid att lyssna“, svarade markisinnan.
Hertigen steg upp och gick till de begge dörrarne, dem han öppnade, hvarefter, och sedan han förvissat sig om att ingen stod bakom dem, han återvände till sin förra plats i fåtöljen.