“Jag kommer från Géronnière“, yttrade han derefter.
“Ah, Géronnière“, sade markisinnan, “jag hade för tillfället glömt bort honom, ehuru det var för hans skull som jag bedt er komma ... Men det är förlåtligt om man i tider som dessa glömmer sina bästa vänner ... Ni nämnde emellertid hans namn och detta ger mig genast anledning att fråga huru er hertiginnas onkel befinner sig?“
“Han är död!“ svarade hertigen med darrande och knappast hörbar stämma.
“Död!“ upprepade markisinnan nästan lika svagt, men alls icke darrande.
Hertigen stirrade några hvarf kring boudoiren, liksom fruktade han närvaron af någon tredje person, hvarefter han sjönk tillbaka i sitt förra tillstånd, snarlikt en dvala.
Markisinnan lekte med en lock, som hon petat ned öfver tinningen.
När hon icke hade menniskor att leka med, lekte hon med sina lockar.
“Och ni är säker på att han är död?“ frågade hon efter en stund.
Hertigen slog upp ögonen och betraktade markisinnan utan att svara.
“Oaktadt läkarens alla bemödande?“ fortfor hon med isande köld.