Hertigen skakade tigande på hufvudet, hvarefter han tillslöt ögonen.
Ville han derigenom undfly åsynen af en förföljande skugga eller anblicken af denna qvinna?
“Genom er klokhet att låta Géronnière snart sagdt sjelf notificera verlden om sitt dödliga frånfälle har ni besparat verlden öfverraskningens smärta“, fullföljde markisinnan.
Hertigen fortfor att vara en jämmerlighetens tysta, men vältaliga bild.
“Ni är en pultron, hertig de Beaudreuil!“ sade markisinnan; “ni är en lefvande bild af hela det parti, till hvilket ni hörer ... Modig och stolt som en örn i beslutet, kryper ni ihop till en mygga i handlingens ögonblick ... Ni borde stråla af lycka och seger, men ser ut som vore ni dömd ifrån lifvet. Jag begriper ej huru jag någonsin kunnat älska er.“
“Denna kärlek har varit min olycka“, svarade hertigen, torkande sin panna.
“Otacksamme!“ yttrade markisinnan, petande ned en annan lock till lekkamrat åt den förre.
“Hvad har jag er att tacka för?“ frågade de Beaudreuil med bittert leende.
“För de millioner, som ni ärfver efter er gemåls onkel“, svarade hon vårdslöst.
“Ni har varit och är ännu mitt lifs onde ängel“, sade hertigen.